Nytt maktspel om regeringsmakten

Efter valet kommer regeringsfrågan stå olöst. Det är egentligen inte ett problem för någon annan än en regeringsbildare.

Efter valet kommer regeringsfrågan stå olöst. Det är egentligen inte ett problem för någon annan än en regeringsbildare.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Ledare2018-07-21 04:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Det parlamentariska läget är tydligt. Det tredje blocket som heter Sverigedemokraterna är här för att stanna. Och det måste övriga partier, i synnerhet regeringsbildare, förhålla sig till. Att blunda och önska bort SD gör inte att de försvinner. Ändå är det vad flertalet partier ägnar sig åt. Istället för att presentera en realistisk plan för regerandet hänvisas ständigt till valresultatet i september. Som om det skulle göra någon skillnad.

Ett politiskt chickenrace pågår. Alla vet att dödläget gentemot SD måste brytas, men alla väntar på att någon annan ska göra det först. Det är en färd mot en oundviklig politisk masskrock. Det kommer att svida när den politiska prestigen bucklas sönder.

Efter valet kommer regeringsfrågan stå olöst. Det är egentligen inte ett problem för någon annan än en regeringsbildare. Svårigheterna är dock inte slut för att en regering bildas. Majoritetsregeringar synes vara ett minne blott. Risken att få riksdagen emot sig ökar. Och SD spelar rollen som parlamentariska ligister i och med att de hotar att fälla regeringar och budgetar om de inte får vara med och leka.

I detta nya läge krävs det något så ovanligt som politiker med mod och pondus. Jo, visst, den sorten finns redan. Det nya är att det karaktärsdraget kommer att krävas för att regera. En regeringschef i det nutida Sverige måste ha ett slags politiskt dra-åt-helvete-kapital. ”Om inte vårt sätt att regera funkar - ok, gör det själva då!”

Med vår historia av stabila majoritetsregeringar betraktas ofta en regeringskris som något uppseendeväckande. Att förlora regeringsmakten ses som den största av förluster. Göran Persson och Fredrik Reinfeldt lämnade den politiska scenen på valdagen. Den största förnedringen av dem alla vore att tvingas avgå som regeringschef under sittande mandatperiod. Löfven agerade dock annorlunda. Om det beror på att insikten drabbade honom tidigare än övriga partiledare, eller om det berodde på reflexhandlingar från hans tid som förhandlare, är oklart. Hur som helst spelade han skjortan av de borgerliga partierna när han hotade med att utlysa nyval, vilket resulterade i att han behöll makten, samt i den olyckliga decemberöverenskommelsen.

Att alltid vara beredd att lämna ifrån sig makten, både i ord och i handling, signalerar inte svaghet. Det signalerar beslutsamhet och att man är trygg i sin egen politik. Och framför allt gör det att oppositionen inte kommer undan med tomma hot om att fälla regeringen. Det riktar fokus på oppositionen som tvingas ta större ansvar.

Vi är sannolikt på väg in i ett nytt politiskt läge, där regeringsombildningar, regeringsskiften och extra val ingår i normalbilden. Det oroar politiker mer än statsvetare och väljare. Regeringen kan inte ta sig några större friheter i förhållande till riksdagsmajoriteten. Statsministern och statsråden får mindre makt. Folket får mer. Vi går en ljusnande framtid till mötes. Allt som behövs är politiker med råg i ryggen. Och en smula tålamod från oss andra.