Det finns förstås ingen gemensam idrottslig erfarenhet av pandemin. Skilda sporter och föreningar har påverkats i olika hög grad. Inomhusidrotter och lagidrotter har haft det tuffare än utomhusidrotter och grenar med färre deltagare.
Sannolikt hade ännu mer idrott kunnat fortgå om myndigheterna hade varit mindre fyrkantiga i sitt förhållande till idrotten. Riksidrottsförbundet har i sina remissvar till regeringen klagat och tyckt att de särskilda regelverk som kommit hade kunnat göra större åtskillnad mellan olika typer av evenemang. Motionslopp har till exempel många deltagare men går att arrangera på sätt som minimerar smittrisk. Kanske kan detta vara en lärdom inför nästa samhällskris. Idrotten skulle kunna bidra med ännu mer samhällsnytta om lagstiftaren är mer medveten om dess förutsättningar.
Ansvar och disciplin verkar annars ligga i idrottsrörelsens dna. Åtminstone mer så än vad som kan sägas om kultursektorn. För om kulturen ofta högljutt opponerat sig mot restriktionerna har idrottsrörelsen varit desto mer följsam och försökt anpassa föreningsverksamheten.
Men nu säger Riksidrottsförbundet ifrån och vill ha mer pengar. På DN Debatt (19/1) kräver ordförande Björn Eriksson stöd på två till fyra miljarder kronor. Det är mycket pengar i en situation när arbetslösheten stiger och viktiga samhällsfunktioner som vården och polisen är hårt pressade.
Dessutom har idrottsrörelsen inte stått utan ekonomiskt stöd i pandemin. Under 2020 tillförde regeringen 1,5 miljarder i stöd till idrotten. Hittills i år har ytterligare 335 miljoner anslagits till idrotten. Många kommuner har också anslagit särskilda krisstödspengar. Det är med andra ord tveksamt om Björn Eriksson kan få de pengar han ber om
Det viktiga i stödet till idrotten nu är träffsäkerheten. Och här verkar Riksidrottsförbundet själva veta var pandemin har slagit hårdast. Det handlar om äldre ungdomar, de som är i gymnasieålder för vilka träningarna varit inställda längre. Det handlar också om ungdomar i förortsområden där klubbarna har mindre resurser och kanske mindre vana av att ställa om aktiviteter och till exempel träna utomhus. Många klubbar larmar nu om att ungdomar fjärmas från idrotten och man är osäker på hur många som kommer tillbaka.
Just de äldre ungdomarna är redan idrottsrörelsens akilleshäl i Sverige. Alltför många unga slutar idrotta tidigt. Redan vid elvaårsåldern syns minskningen av andelen barn som idrottar. Föreningarna har sedan svårt att hålla kvar de tonåringar som inte elitsatsar. Det är problem som Idrottssverige måste hantera. Det finns många studier som visar att ungas intresse för träning och hälsa ökar. Varför lyckas de traditionella klubbarna inte ta vara på det?
Kanske kan nystarten efter pandemin innebära en nystart på fler än ett sätt. En idrottsrörelse mer inriktad på motionärer och breddidrott, och politiker mer medvetna om idrottens betydelse och förutsättningar.