En av de mest intressanta skildrarna av det moderna Sverige är ekonomhistorikern Mauricio Rojas. Han kom som många andra svensk-chilenare till Sverige som flykting i början av 70-talet. Han var då ännu övertygad marxist och såg Sverige som det moderna föregångslandet.
Med tiden fann han skäl att ompröva bilden av det moderna Sverige, vilket han skildrar i essäsamlingen ”Farväl till gemenskapen” från 2004 som nu kommit i nyupplaga på Timbro förlag.
En ledtråd till att förstå svenskarna var skillnaden mellan hur de uppträdde i stan och på landet. Rojas kunde konstatera att svenskarna bor i städer men inte beter sig som stadsbor. Småstäderna dog punktligt klockan sex varje dag. I stan hälsade svenskarna inte på varandra. Hemmen var som borgar.
Detta förbyttes på landet där svenskarna plötsligt hälsade på ”allt från främlingar till tallar och kantareller”. Till sommarstugan var det lätt att bli inbjuden och där kunde man få sitta och dricka kaffe länge, som på ett medelhavscafé.
Rojas slutsats var att han hade låtit sig luras av den officiella Sverigebilden om framsteg och rationalitet. Svenskarna var i sin själ fortfarande bönder – som ganska nyligen flyttat till stan.
Sveriges dolda agrara identitet fick Rojas att utmana idén om Sverige byggt av invandrare. Hans menade att Sverige som en nation inte kunde förstås om man inte förstod hur provinsiellt och homogent det svenska samhället varit under århundranden. Sverige var fram tills nyligen format av en etnicitet, en religion och en kultur.
Rojas är ingen motståndare till migration. Han ser det som en positiv kraft som gjort Sverige bättre. Men han vill öka medvetenheten om att det finns en smärta i att skiljas från det förflutna – från gemenskapen. Och att det inte är lätt att assimileras i den svenska kulturen. Den bygger på koder som vuxit fram genom en lång historia av särart – lite som i Japan.
När Mauricio Rojas blev aktiv i Folkpartiet drev han frågor om kontrollerad invandring och krav på de nyanlända att respektera svenska lagar och försörja sig själva. Men på tidigt 00-tal var tiden inte mogen att tala om utmaningarna med invandring. Socialdemokraterna bojkottade Rojas – ingen skulle debattera med honom. Centerpartiets Maud Olofsson lade in ett veto om att Rojas inte fick ges något utrymme i Reinfeldts regering.
Rojas fick alltså till slut själv känna på den förmåga till social utfrysning som han noterat är en del av det svenska arvet. Han lämnade sitt nya hemland för fortsatt framgångsrik karriär som nationalekonom i Spanien och Chile.
Man kan undra hur Sverige hade utvecklats om Rojas getts inflytande över integrationspolitiken under Reinfeldt-åren. Nu är Rojas tillbaka i Sverige. Han har deltagit i Moderaternas integrationskommission och han står nära Nyamko Sabuni (L). Vågar vi hoppas på en politisk comeback?