Flera gånger har information om ändringar i reformen och en ny generaldirektör för Arbetsförmedlingen meddelats – allt för att avstyra ett misstroendehot som aldrig borde ha riktats mot just henne.
Den senaste förändringen meddelades på måndagsmorgonen. Regeringen har tillsammans med Centern och Liberalerna kommit överens om att justera punkten i januariöverenskommelsen som gäller Arbetsförmedlingen. Den omfattande reformen skjuts fram ett år, och ska i stället vara genomförd 2022. Inte heller ska Arbetsförmedlingens framtida verksamhet vila på LOV, lagen om valfrihetssystem, vilket från början var tanken.
Ändringarna i reformen är ett direkt bemötande av de två villkor som Moderaterna och Kristdemokraterna, och till stor del även Vänsterpartiet, ställde för att dra tillbaka sitt hot om misstroende mot Nordmark. Det tog därför inte många timmar efter ministerns pressträff på måndagsmorgonen innan de tre partierna gjorde just det. Nordmark, och regeringen, sitter för tillfället säkert.
Att situationen inte slutade med att Nordmark fick lämna sin ministerpost är i grunden rätt – det är inte hon som gjort något fel i reformeringen av Arbetsförmedlingen. Problemet som oppositionspartierna kritiserat är en del av den politik som står nedskriven i januariöverenskommelsen, och som regeringen måste följa för att sitta kvar med stöd från C och L.
Framflyttningen av reformeringen skapar dock en hel del nya problem. Framförallt gäller det hur Arbetsförmedlingen över huvud taget ska kunna fortsätta driva den arbetsförmedlande verksamheten, som sedan ska avvecklas, när stora delar av personalstyrkan har lämnat. Kontor har tvingats stänga i förtid eftersom de anställda har sagt upp sig. Myndigheten blir knappast en mer attraktiv arbetsplats bara för att det dröjer lite längre till reformeringen.
Arbetsförmedlingen har alltså på egen hand gått före i förändringsarbetet. Avvecklingen har till stora delar skett medvetet från myndighetens ledning. Det fick den huvudsakliga hjärnan bakom reformeringen, Centerpartiets Martin Ådahl, att i slutet av november öppna för att stoppa nedläggningen av vissa kontor.
Processen med Arbetsförmedlingen visar att januariöverenskommelsens lösningar för med sig nya problem. Även om oppositionspartierna nu lyckats ändra en av de 73 punkterna är lösningen knappast optimal för någon. Och det gör det heller inte rimligt att hota med misstroende mot ett enskilt statsråd när det är själva grunddokumentet för regeringens politik som är problemet.
Januariöverenskommelsen blev den breda matta som C och L gav statsminister Stefan Löfven (S) att stå relativt stadigt på, och samtidigt sopa in Sverigedemokraterna under. Men det innebär också att när oppositionspartierna vill tvinga regeringen att ändra någon av de 73 punkterna måste de rikta kritiken rätt – mot januariöverenskommelsen och hela regeringens underlag.