Att M-ledaren Ulf Kristersson för en tid sedan träffade SD:s partiledare Jimmie Åkesson på tu man hand drog igång världens kalabalik. Frågorna haglade. Hade Kristersson lovat en Förintelseöverlevare att inte prata med SD? Svaret visade sig vara nej. Men det spelade ingen roll. Det rasades ändå. Till och med användes Förintelseöverlevaren som politiskt slagträ. Debatten som följde var en komprimerad version av 2010-talets politiska samtal. Det handlade om Sverigedemokraterna, partiets rötter och vem som lovat vad. Och tonläget var fruktansvärt.
Att 10-talet var SD:s årtionde kan låta som en motsägelse. Allt har ju gjorts för att stänga ute partiet. Inför valet 2010 avtvingades sittande statsminister Fredrik Reinfeldt (M), av dåvarande S-ledaren Mona Sahlin, löftet att han dyrt och heligt inte skulle samarbeta med SD om partiet kom in i riksdagen.
Den beröringsskräck som Sahlin etablerade har Socialdemokraterna sedan dess skickligt förvaltat. Decemberöverenskommelsen, Alliansens kollaps och Januariöverenskommelsen är alla produkter av idén att SD inte kan tas i med tång.
Den här strategin har dock visat sig destruktiv, både politiskt och för partierna som har utövat den. Migrationspolitiken fick definieras av vågmästarna Centerpartiet och Miljöpartiet. Det gjorde att de två partiernas vurm för öppna gränser fick orimligt stort genomslag, i förhållande till väljarnas mandat. Den gamla järnaxeln inom den svenska migrationspolitiken – Moderaterna och Socialdemokraterna – distanserade sig samtidigt från gamla ståndpunkter, till stor del för att SD fanns i det häradet.
Partierna som har gått i Sahlins fotspår har också straffats av väljarna. Socialdemokraterna har i ett historiskt perspektiv närmast kollapsat. Moderaterna har tappat. SD å sin sida har under senare tid toppat opinionsundersökningar (SR, 22/12).
Om låsningen med att tala med SD bryts, i och med Kristerssons samtal, lär dock Åkesson behöva ha mer detaljerade sakpolitiska svar. Inte minst eftersom fler i ett sådant läge lär vilja tala med SD-ledaren, eller i alla fall hans väljare, under det kommande årtiondet.
En stor del av väljarna som har hamnat hos SD är gamla socialdemokrater som gick till Nya Moderaterna under Reinfeldt och sedan fortsatte till SD. Då som nu sitter de på en nyckel till regeringsmakten. När det uppstår konkurrens om den väljargruppen svänger pendeln inom politiken. Om SD då klarar att behålla väljarna ska inte tas för givet.
2010-talet kan gå till historien som tiden då SD växte. 2020-talet kan bli årtiondet då SD granskades på sakskäl.