Men det är desto mer tveksamt om de som indirekt drabbas av den ovanliga situationen ska undantas från huvudreglerna. Det gäller även de omkring 7 400 ensamkommande som omfattas av gymnasielagen, och som ständigt är föremål för nya regeländringar.
Inte särskilt oväntat är det flera av partierna som står bakom gymnasielagen – bland annat Centern och Vänsterpartiet – som nu vill att den ska anpassas efter de minskade möjligheterna att få jobb. Villkoret för att de ensamkommande ska få stanna i Sverige efter att de avslutat sina gymnasieutbildningar är att de får ett fast arbete inom sex månader. Det är onekligen svårare omständigheter att lyckas med det, men migrationspolitiken kan inte för evigt präglas av undantag.
Hela gymnasielagen är ett stort undantag, som grundades på Migrationsverkets ovanligt långa handläggningstider under 2015 och 2016. Att göra undantag så att personer som inte har skyddsskäl ändå ska kunna få uppehållstillstånd var ett beslut som bröt mot den tydlighet som vår migrationspolitik behöver ha. Det skapar en osäkerhet hos andra asylsökande som ser att ett nej till att få stanna mycket väl kan ändras. Därmed växer det farliga skuggsamhället med personer som håller sig kvar och hoppas på en ny chans. Att då fundera på att göra ytterligare ett undantag i gymnasielagen, på grund av fler ovanliga omständigheter, skulle minska systemets trovärdighet ytterligare.
Centerpartiet vill att gymnasielagen ska tillåta ännu längre tid för att hitta ett arbete, eller att anställningskontrakten inte ska behöva vara minst två år, som nu är fallet (SR 17/4). I ETC (15/4) hävdar Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen att det inte ska vara skiftande konjunkturer som styr över de ensamkommandes chanser att få uppehållstillstånd. Båda partiernas hållningar innebär att vissa människor aldrig blir vuxna utan alltid ska skyddas från den ibland hårda verklighet som alla andra måste anpassa sig efter.
Bortsett från att det principiellt vore fel att göra ytterligare ett undantag i gymnasielagen kommer vi framöver inte att ha råd med det. Staten öser nu ut pengar för att företag, med jobb och skatteunderlag, ska finnas kvar. Då har vi inte råd att fatta ännu fler kostsamma beslut. Särskilt inte som de ensamkommande ändå kommer att få sin gymnasieutbildning, som ger dem bättre förutsättningar till egen försörjning var som helst. Många av dem som till exempel valt gymnasieinriktning mot ett bristyrke kommer också att kunna få ett jobb och därmed stanna, även i lågkonjunktur.
Gymnasielagen är fortfarande den chans som en riksdagsmajoritet ville ge en liten grupp människor. Men den kan och ska inte innebära något särskilt skydd mot lågkonjunkturer. Det är tufft för vissa, men rättvist för alla.