”Det har blivit väldigt tydligt att ladan är helt tom. Det är inget dukat bord vi kommer till – det är helt avskrapat. Frågan är om ens bordet står kvar”.
Orden skulle kunna komma från en grekisk finansminister. Men det är inte från klippiga olivlundar som citatet hämtas, utan från Finansdepartementet. Det är Magdalena Andersson (S) som kommenterar svensk ekonomi, under sin första tunga presskonferens sedan tillträdet som rikets finansminister.
Enligt finansministerns prognos är statsfinanserna i så dåligt skick att överskottsmålet omöjligen kan nås under mandatperioden. Och för att nå det över huvud taget, så måste regeringen med all sannolikhet genomföra ytterligare skattehöjningar, utöver de som redan presenterats. Felet är enligt finansministern Alliansens, men allra mest den så hyllade Anders Borgs (M).
Att det dröjer till åtminstone 2018 innan man når överskottsmålet är allmän kännedom, men i övrigt är finansministern ganska ensam om sin dom över svensk ekonomi.
Svensk finanspolitik har präglats av försiktighet sedan de så ödesdigra krisåren under 1990-talet. Sedan dess har ordning och reda brukats till förbannelse, av regeringar på båda sidor om blocken. Återhållsamheten har tjänat landet väl och bland annat resulterat i att krisens mörkaste mörker aldrig föll över Sverige. När stora delar av kontinenten har genomlidit magra år med åderlåten statsbudget, har vi här hemma kunnat betala av statsskulden och åtnjutit ett litet men faktiskt reformutrymme.
Sverige har sammanfattningsvis några av de mest stabila statsfinanserna i EU. Det bevisas inte minst av det anrika kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s. För drygt två veckor sedan meddelade det att Sverige behåller sitt smickrande toppbetyg AAA. Betyget beror enligt institutet på att den svenska ekonomin är både konkurrenskraftig och diversifierad, samtidigt som de offentliga finanserna är starka.
Anderssons dystra bild av verkligheten strider alltså mot expertisens, men hennes utspel är på sätt och vis begripliga. För visst blir den nytillträdda finansministerns arbete lättare om man kan hävda att ekonomin befann sig i fritt fall, innan den rödgröna regeringen kom till dess undsättning. Det hör liksom till politikens natur. Som socialdemokrat kan man dessutom ha åsikter om hur klokt det är att bevara överskottsmålet, när statsskulden motsvarar mindre än 40 procent av BNP. Eller för den delen ha invändningar mot den meny av reformer som serverats svenska folket under åren med Alliansen.
Men hävda att regeringen kommer till ett odukat bord – när den så uppenbart står inför ett som klätts i linne och arrangerats med hushållets bästa matsilver – bara för att ett dåligt förberett S förhandlat sig bortom budgetramarna, det är direkt ovärdigt landets finansminister.