Regionstyrelsens ordförande Angelica Katsanidou (S) berömmer sig själv och det egna styret. Hon menar att det är en stor bedrift att höja resultatet med 130 miljoner sedan året innan, och att deras arbete med att effektivisera verksamheten ligger till grund för det goda resultatet. Det är alltså samma 130 miljoner som hon inte hade en aning om för några månader sedan.
Hon nöjer sig dock inte med att ta åt sig äran för plussiffrorna. Hon passar även på att kalla oppositionen för olyckskorpar, som ”återigen fått fel”. Det grundläggande temat i berättelsen om regionens ekonomi håller alltså i sig. Börsen och statsbidrag räddar ekonomin på pappret år efter år. Oppositionen kräver enträget faktiska förändringar för att stärka ekonomin. Medan styret slår ifrån sig och pekar på det bokförda resultatet.
Det som är nytt i berättelsen i år är att regionens ekonomiska resultat dessutom räddas av en skattehöjning. Och av pandemin. Genom att sjukvården tvingats att skjuta på mycket av den ordinarie vården har man också skjutit på kostnader. Men man har ingalunda blivit av med dem. En stor del av den uppskjutna vården behöver fortfarande utföras. Då kommer den att kosta. Hur mycket vårdskulden kommer att kosta vill oppositionen veta. Men regionstyret nämner inte ens denna faktor som förklaring till det goda resultatet. Det är besvärande för styret.
Istället för att redovisa siffror och orsakssamband på ett hederligt sätt klättrar regionens ordförande allt högre upp i sitt retoriska elfenbenstorn. Det är inte bara två sidor som träter om den politiska verklighetsbeskrivningen. Det är en stor skillnad på retoriken mellan regionordföranden, som börjar bli svår att se där uppe i tornet, och den som kommer ifrån oppositionen.
För det första är det oppositionens uppgift att nagelfara majoritetens sätt att styra verksamheterna. För det andra har oppositionens kritik på området varit saklig, relevant och konsekvent. För det tredje råkar den vara korrekt. Regionens kostnader är för stora i förhållande till de fasta intäkterna. Om de osäkra statsbidragen försvinner, eller skatteintäkterna minskar på grund av lågkonjunktur, hamnar regionen och dess verksamheter i ett mycket svårt läge.
Att i det läget benämna oppositionen som olyckskorpar synes anmärkningsvärt cyniskt. Regionstyrelsens ordförande torde inte vara omedveten om hur resultatet ökat av börsen, pandemin, staten och medborgarna. Kanske är valet av metafor ingen tillfällighet, då oppositionens kraxande är obehagliga påminnelser om verkligheten i regionordförandens öron.
Frågan handlar om hur man förhåller sig till risk. Olyckskorparna fyller en funktion genom att peka på riskerna. Ibland ”får” olyckskorparna fel. Ibland ”får” de rätt. Huvudpoängen är att majoriteten spelar ett spel med en hög insats genom att inte ta kritiken kring riskerna på allvar.
Ju högre man klättrar desto längre har man att falla när verkligheten drabbar en. Och vad värre är: när de underliggande problemen i ekonomin döljs så dröjer också det konstruktiva arbetet med att skapa förbättringar.
Verksamheterna har allt att vinna på att regionstyrelsens ordförande klättrar ner och tar diskussionen om ekonomin på ett mer konstruktivt sätt.