Samtidigt går det inte så illa för de två andra stora partierna, som mindre opinionsundersökningar har antytt under senhösten. Socialdemokraterna backar 1,3 procent jämfört med SCB:s förra mätning i maj, och landar på 26,3 procent. Moderaterna har under samma tidsperiod hämtat upp 2,3 procent och samlar nu 18,3 procent av väljarna. Det parti som i stället står för genomklappningen är Kristdemokraterna, som nästan har halverats sedan i maj och får 6,6 procent av rösterna.

Vad säger då dessa siffror om klimatet i det politiska Sverige? Det uppenbara är att den taktik som andra partier har använt för att hantera SD inte har fungerat. Utestängning har bara fått partiet att växa.

Samtidigt pekar SD:s stora tillväxt i närtid på en annan sak – samma logik som gäller för andra partier verkar nu gälla SD, i takt med att partiet har så att säga normaliserats. Det handlar om att framgång föder framgång. När ett parti går bra söker sig gärna väljare dit. I grunden är det nog en naturlig mekanism – vi vill associeras med vinnarna. Och just nu är Sverigedemokraterna vinnare. Precis som Centerpartiet och Annie Lööf var för ett par år sedan. En position som sedan togs över av Kristdemokraterna och Ebba Busch Thor, men som partiet nu har börjat tappa.

Vad är det då som gör att bollen har satts i rullning för SD? I grunden handlar det nog om ett utbrett missnöje över effekten av den stora migrationen under senare år.

I tidskriften Kvartal (1/12) beskriver författaren Ola Wong varför den svenska versionen av det mångkulturella samhället fungerar dåligt. Det beror för det första på att den inte lönar sig för många. ”Majoritetsbefolkningen kompenseras inte för förlusten av kontroll, sammanhang, välfärd, skattepengar och identitet som förändringen innebär.” För det andra har inte förändringen varit demokratiskt förankrad, beskriver Wong. Här finns nog också en viktig insikt för att förstå SD:s framgångar.

Sverigedemokraterna har länge påtalat att den generösa migrationspolitiken inte är långsiktigt hållbar. Det är en ståndpunkt som allt fler vill associeras med, i takt med att dess laddning minskar. Det stämmer också att den frikostiga flyktingpolitiken aldrig har haft något aktivt stöd bland medborgarna. Samtidigt har det inte heller funnits något brett aktivt motstånd. Snarare har många väljare glatt fortsatt lägga sin röst på partier som praktiserat öppna gränser och generösa bidragssystem.

För många väljare var det en bekväm hållning att vara för generös invandring, fram tills det inte längre var det. Och det är i det läget som allt fler går till SD, för att kopplas samman med framgången.

Hur länge SD:s uppgång varar återstår att se. I mångt och mycket avgörs det nog av övriga partier. Och i slutändan finns det bara en opinionsundersökning som räknas. Valdagen.