Gudrun Brunegård (KD), nybliven riksdagsledamot från Vimmerby, har ställt frågor och en interpellation till infrastrukturministern. Hon efterlyser en plan för utvecklingen av Kalmar län, istället för att lämna landsändan åt sitt öde.
Brunegårds utgångspunkt är länets utmaningar i form av en befolkning med relativt hög ålder och en svag skattekraft. Men framför allt en outnyttjad växtkraft, i bland annat länets starka besöksnäring och industri, på grund av eftersatta investeringar i väg och järnväg.
Infrastrukturinvesteringarnas effekt på utvecklingen behöver påtalas. En rapport av Nima Sanandaji på uppdrag av Transportföretagen går igenom det aktuella forskningsläget. Det är tydligt att infrastruktursatsningar (som är baserade på objektiva samhällsekonomiska analyser) leder till högre tillväxt och högre inkomster. Främst genom att det bidrar till en effektivare arbetsmarknad. Det gäller även på regional nivå. Och det gynnar särskilt individer med lägre inkomster.
Vidare gynnas besöksnäringen av investeringar i infrastruktur, en bransch som är särskilt viktig i glesbygd. Men som på grund av brister i den regionala infrastrukturen inte får möjlighet att realisera sin potential på samma sätt som storstadsregioner.
Rapporten jämför vidare Sverige med omvärlden och konstaterar att vårt glesbefolkade land har ett större behov av välfungerande transporter, men att vi ändå under-investerar i infrastruktur, jämfört med övriga Europa. Dessutom är kvaliteten på vårt väg- och järnvägsnät av sämre kvalitet än snittet i EU, och påtagligt sämre än våra närmaste grannländer. Bristerna i Sverige förväntas hämma den regionala utvecklingen. Och om inte infrastrukturen förbättras riskerar innovationskraften, som idag är spridd i Sverige, att centreras till Stockholm och ett fåtal storstadsregioner.
Kunskapen ger tyngd åt Brunegårds frågor. Det ger också anledning till fördelningsmässiga reflektioner. Mest pengar till infrastruktur går ofta till befintliga tillväxtregioner. Minst pengar går till områden som har sämst skattekraft och utveckling. Den planerade höghastighetsbanan för att koppla ihop Sveriges storstads- och tillväxtregioner förstärker denna tendens.
Brunegård låter meddela att Kalmar län fått minst resurser per innevånare i den nationella transportplanen 2018-2029. Länet får endast drygt hälften så mycket som Blekinge, en tredjedel av Östergötland samt en femtedel av Jönköping och Kronobergs län. Och då ligger dessa län ändå i mitten eller på den undre halvan av listan.
Det är problematiskt utifrån ett gles- och landsbygdsperspektiv. När skatteinbetalningar fördelas lika mellan alla innevånare, men pengarna fördelas till storstäder och tillväxtregioner blir det moraliskt tveksamt. Och legitimiteten för skattesystemet minskar ju längre ut från städerna man kommer.
Brunegårds fråga i interpellationen träffar därför mitt i prick: ”Har regeringen något mål eller ansvar avseende infrastruktursatsningarnas betydelse för att ge likvärdiga tillväxt- och konkurrensvillkor till rikets olika delar?”
Hur regeringen, och i förlängningen staten, ser på sitt ansvar avgör vilka lösningar som kan vara aktuella på legitimitetsproblemet. Tar inte staten sitt ansvar behöver man diskutera andra lösningar. En sådan är att staten göra mindre. Då kan glesbygdens pengar i högre grad stanna i där, vare sig de stannar i medborgarnas egna plånböcker eller går till regional infrastruktur.
En enklare lösning vore att skattebetalare i glesbygd och glesbygdsregioner betalar in mindre skatt till staten. Det finns sådana förslag. De behöver tas på allvar. Ett ytterligare tillvägagångssätt för en rättvisare fördelning är att investera mer i väg och mindre i järnväg. Ju glesare man bor, desto mindre är sannolikheten att tåg är ett användbart alternativ.
Lösningarna varierar i effekt och hur sannolikt det är att de blir verklighet. Någon omsvängning från staten i frågan om prioriteringar på infrastrukturområdet synes inte vara i faggorna. Det ger skäl att fokusera på alternativen.