Svenska staten bör bestämma sig för hur den ska hantera frågor som är viktiga för samerna, i stället för att dra det i långbänk årtionde efter årtionde. Det är inte bara av vikt för samerna, utan också övriga samhället när olika intressen kopplat till gruvor, vind- och vattenkraft och infrastruktur ska vägas mot varandra.
Sedan några år bedriver Svenska kyrkan ett försoningsarbete. År 2016 släppte kyrkan en vitbok. I höst kommer de framföra en offentlig ursäkt till hela det samiska folket. För en organisation som i allra högsta grad bidrog till en nedvärderande syn på samerna och en bristande respekt för samisk tro och tradition är det inte en dum idé, tvärtom.
Och ärkebiskopen Antje Jackelén har också en god poäng när hon i debattartikeln i Aftonbladet framför att svenska staten bör återlämna samiska kvarlevor (1/9). Det är ovärdigt och inhumant att många mänskliga kvarlevor ännu inte återlämnats av staten, skriver hon.
De samiska kvarlevorna som återfinns i samlingar, bland annat på våra universitet, förvärvades på ett oetiskt sätt. Under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet grävdes de upp och forslades bort från sina gravplatser.
I den här frågan skulle staten behöva ta ett större helhetsgrepp kring hur återlämnandet ska gå till och hur det ska finansieras. Inte för att någon enskild i det svenska samhället har någon arvsynd, utan för att det är rätt sak att göra.
Ibland framförs åsikten att staten bör be om ursäkt för de omfattande och systematiska kränkningar av samerna. Men faktum är att detta gjordes redan 1998 av dåvarande jordbruksminister, som hade ansvar för samefrågor. Sedan dess har detta upprepats flera gånger och ingen förnekar kränkningarna.
Nu bör i stället svenska staten sluta undvika känsliga frågor om vilka rättigheter ursprungsbefolkningen bör ha eller inte, och hur dessa i så fall ska komma till uttryck i vår rättsordning.
I över 40 år har samebyar drivit rättsprocesser mot staten för att få klarhet i vilken rätt de har till mark, olika nyttjanderätter och samiskt inflytande i markanvändning. Redan på 1980-talet framförde Bertil Bengtsson, en av landets främsta jurister, att lagstiftaren bör ta tag i frågan en gång för alla.
Förra året kom avgörandet från Högsta domstolen i Girjasfallet, men rättsfallet väcker fler frågor än det ger svar. Framför allt i förhållande till att en förkrossande majoritet av samerna inte är medlemmar i samebyar, men trots detta är en del av ursprungsbefolkningen. För konsekvensen av rättsfallet är att rättigheter tillskrivs samebyar i stället för individer.
I en liberal demokrati är det inte helt självklart att vissa medborgare ska vinna rättigheter baserat på släktskap och etnicitet. Går det att berättiga?
Den här typen av frågor bör staten och i förlängningen politiken ta ställning till. Det skulle minimera onödiga konfliktytor som nu tär och polariserar.