Som på julafton vid klockan tre, när Kalle Anka drar igång i SVT. Likaså på nyårsafton, när SVT visar tolvslaget på Skansen och Sveriges Radio sänder sitt traditionsenliga nyårsprogram.
Samhörighet som koncept är också något som politiken har ägnat allt större möda åt under senare tid. Vad det kan handla om är däremot ofta svårt att greppa, men ord som svenska värderingar och svensk kultur används för att ringa in det. Det där som skänker medborgarna gemenskap, oavsett grad av förankring i den svenska myllan.
Under jul och nyår blir det ovanligt konkret vad en bredare gemenskap kan vara, som när många bänkar sig framför tv:n eller radion.
Visserligen finns flertalet gemensamma traditioner i landet, likt midsommar. Däremot är det få tillfällen då mångas uppmärksamhet vänds åt samma håll. Utöver de sällsynta helgsändningarna lär bara Melodifestivalen och vissa idrottsmästerskap kvala in.
Att de tillfällen som finns är kopplade till tv och radio är ganska logiskt. Radioapparaten och tv:n var de första kommunikationsmedlen som nådde alla samtidigt. Men få nya program som intresserar det stora flertalet verkar ha uppstått under senare årtionden. Kalle Ankas jul har varit med sedan 1960. Tolvslaget på Skansen sedan 1977. Och i Sveriges Radio har lyssnarna i mer än 60 års tid kunnat höra landets domkyrkoklockor ringa in det nya året.
Att långköraren i radio utgörs av en resa genom Sverige lär knappast vara en tillfällighet. Den nationella gemenskapen – i form av rikssändningen – är främst en överbyggnad. Den verkliga förankringen när det nya året ska ringas in av kyrkklockorna finns lokalt, på en plats som känns som hemma. Som i Linköping, där den mäktiga domkyrkans dova klockor ljuder över östgötaslättens lerjordar. Eller i Visby, där Sankta Marias klockor spelar över ruinernas stad och Östersjön.
Den som lyssnar på nyårssändningen i radio påminns också om att det finns en orsak till att regionala och lokala gemenskaper gärna omfamnas. Sverige är inte en gemenskap, utan många. Och själva naturen vittnar om det. Även om klockorna ringer ut över hela Sverige, är det ett land fullt av variationer där människors hemhörighet är starkt kopplade till platsen.
Luleå domkyrkas klockor sjunger ut över en vindpinad skärgård, samtidigt som Växjö domkyrka välkomnar det nya året i ett skogsklätt landskap. På var sin sida om Vänern, men i olika landskap, stämmer domkyrkorna i Karlstad och Mariestad upp till sång. Och i Skara ringer domkyrkans mäktiga klockor ut över västgötaslätten.
Med ett ökande politiskt intresse för svensk gemenskap och kultur får vi inte glömma att vårda lokala och regionala arv. Som hembygdsgårdar och länsmuseum. För det är i den lilla gemenskapen, med sin särskilda kultur och historia, som vi sätts i ett mer greppbart sammanhang.
När det nya året rings in lyssnar vi på klockorna vi har närmast. De sjunger till oss som inga andra.