När det kommer till utbildningspolitik är Gustav Fridolin en av landets främsta debattörer. Det bygger dels på att han i rollen som den skånske folkhögskoleläraren har ett starkt etos i frågan, dels på att han är många nyhetsredaktioners kelgris och sällan blir ifrågasatt. Därför var pressen särskilt stor på public services utfrågning av det gröna språkröret i SVT (24/8), under ledning av Anna Hedenmo och Mats Knutson.
Fridolin fick inte helt förvånande diskutera en hel del utbildning. Bland annat fick han förfäkta partiets purfärska förslag att, inom loppet av två mandatperioder, öka landets lärarlöner med 10 000 kronor. En ambition som väcker klang och jubelsång bland lärarfacken, med all rätt. Lärarlönerna är beklämmande låga och forskningen visar att lönenivåerna påverkar elevernas studieresultat, till skillnad från prioriterandet av mindre barngrupper i skolan.
Dilemmat är bara att den miljöpartistiska ekvationen inte håller.
MP vill tillsätta 3,7 miljarder kronor för att finansiera sitt projekt, men som förtjänstfullt påpekades under utfrågningen räcker det endast för att höja lärarlönerna med knappa 2 000 kronor. På frågan om var resten av pengarna ska hämtas – alltså drygt 8 000 kronor – hänvisar språkröret till den traditionella avtalsrörelsen.
Här rämnar plötsligt bilden av lärarnas bäste vän från Vittsjö, ty språkrörets argumentation är rakt igenom ohederlig.
Först och främst har knappast någon av landets lärare förväntat sig att den årliga löneökningen ska vara en del av själva vallöftet. Således bedrar språkröret väljarna, eftersom dessa förstås utläser 10 000 kronor som ett tillskott utöver utfallet av den traditionella avtalsrörelsen. Lägger man dessutom till inflationen under perioden så blir värdet av de 10 000 kronorna påtagligt mindre än om summan hade betalats ut på en gång. Det vet lärarfacken och Lärarnas riksförbund har tidigare krävt att höjningen ska utgå från 2012 års penningvärde.
Därutöver bygger kalkylen på att lärarna årligen får en löneökning på minst tre procent, vilket är en optimistisk prognos. Fridolin försvarar sig med att viljan att höja lärarlönerna är utbredd bland svenska kommunpolitiker, miljöpartistiska sådana i synnerhet. Problemet är bara att arbetsgivarorganisationen som förhandlar om lärarlönerna centralt, Sveriges kommuner och landsting, inte lyder under några partipiskor. Dessutom sker större delen av förhandlingarna lokalt i respektive kommun och utfallet av dessa motsvarar inte den goda vilja till löneökningar som uttrycks av många kommunalråd.
Det betyder att Fridolin lovar väljarna något han själv inte har inflytande över. Alltså kan det inte heller betraktas som ett löfte, sådana förutsätter trots allt att man kan hålla dem.
Här är ett av många exempel på hur Fridolin stötte på problem under söndagens utfrågning, i allt från frågor om kärnkraft till vinster i välfärden. Det var ett sargat språkrör som lämnade tv-huset, en nära på ny upplevelse för landets miljöpartister. SVT skötte sitt uppdrag med bravur, även det en relativt ovanlig företeelse.
Det ger mersmak inför den kommande utfrågningen av Stefan Löfven.