Dialogen har uteblivit från Rosenbad. Naturligtvis kommer det utspel och stora ord i debatten, som nu senast i partiledardebatten då statsminister Stefan Löfven (S) utdelade åthutningar åt både Jimmie Åkesson (SD) och Annie Lööf (C). Men sedan, mellan det stora är det som om någon går runt i korridorerna och säger: Schhh, tyst med er. Försök minska politiksnacket!
När regeringen, särskilt den socialdemokratiska delen av den, gör något försöker den att inte sprida det till de professionella kommentatorerna och skribenterna som leder Sveriges politiska samtal. Inför regeringssammanträdena görs pliktskyldiga utspel, men där stannar man gärna. Helst ska det inte skickas pressmeddelanden om att beslut fattats, inte underlätta för de som vill kommentera regeringens politik.
På liknande vis var det vid Socialdemokraternas kongress nyligen. Stefan Löfven talade på en tid då de professionella kommunikatörerna hos S vet att det ger litet genomslag bland kommenterande journalister. Istället var dagsprogrammet anpassat så att talet i högre grad skulle finnas okommenterat på nyhetsplats. Det är ingen slump. Socialdemokraterna var länge landets mest professionella parti när det kom till att få det mediegenomslag det önskade. Och så skall det tolkas nu med. Socialdemokraterna vill inte ha ett brett politiskt samtal där förslagen stöts, blöts och kommenteras.
Dåligt självförtroende är sannolikt en viktig anledning, rörelsen är ovan att styra i koalition. När den inte kan bestämma allt och avgöra alla prioriteringar i eget majestät så verkar den tappa orienteringen. Att Miljöpartiet dessutom var hopplöst oförberett på vad det innebär att regera och att ständigt vara påpassad har inte gjort saken bättre. I S:s självbild finns att MP:s tillkortakommanden inte är rörelsens fel utan snarare något de oförtjänt drabbats av. Men konsekvensen blir ändå att självförtroendet vacklar, regeringens strateger upplever inte att de har kontroll över skeendena. I kombination med de många debaclen så blir följden att den drar sig tillbaka och försöker undvika att hamna i det politiska samtalet.
Dessutom har Löfven utnämnt många oprövade egna ministrar vars orutin har bidragit till ett lågt tempo för regeringen. Det har också inneburit att den handfull ministrar som är duktiga fått dra ett tyngre lass samtidigt som de alla finns inom de formellare delarna av statsförvaltningen. Det är frågor där Moderaterna delvis slarvat bort sitt traditionellt höga förtroende och där S vill bli starka. På grund av omvärldsoron är dessa frågor mycket i ropet men behovet av reformer som medborgarna ser ligger snarare åt det gammelmoderata hållet än i det vänsterfeministiska spår regeringen vill följa. Det gör att rörelsen inte är riktigt bekväm och inte heller har en färdig retorik att sätta in och därmed inte förmår att utnyttja potentialen frågorna har idag. Då blir det gärna tyst.