Den senaste tiden har allt fler funktionsnedsatta nekats statlig assistansersättning. Enskilda fall som det har rapporterats om visar hur besluten drabbar en del hårt.
En anledning till ökningen är att två vägledande domar har gjort att färre har rätt till ersättning än tidigare. Men det finns också ett politiskt tryck på att minska kostnaderna kopplade till assistansersättningen, som utgår från lagen om stöd och service. Med en årlig nota för staten på cirka 25 miljarder kronor och fem miljarder kronor för kommunerna är det ett kostsamt system. Att spara är samtidigt kännbart, familjer har lagt livspusslen efter att de får hjälp.
Ett bekymmer är att möjligheten till hjälp för funktionsnedsatta utnyttjats i mörkare syften. Fusk och bedrägerier kostar miljontals kronor årligen och är svåra att upptäcka. Det måste myndigheterna bekämpa. Indragen assistans behöver därmed inte per automatik vara ett uttryck för att människor i behov av hjälp överges, i en del fall kan det vara resultatet av att behov saknas.
Att fler nekas assistans har trots att det sparar pengar – som regeringen önskar – blivit ett bekymmer för det ansvariga statsrådet. Kritiken har riktats mot att en del personer med behov av assistans har förlorat den. Det har fått barn- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) att öppna för en lagändring så att fler kan få stöd igen, en översyn som kan ta tid.
På frågan hur de som har nekats assistans ska klara sig tar Regnér till en av regeringens käpphästar – att det är kommunernas ansvar. Ett besked som återupplivar konflikten mellan stat och kommun om kostnadsdelningen.
Fram tills nu har ansvaret varit delat. Personer som behöver mer än 20 timmars hjälp per vecka är statens ansvar genom Försäkringskassan. De med behov som understiger 20 timmar hänvisas till kommunerna.
Att Regnér backar från det statliga ansvaret men sätter sig på en hög häst när hon talar om kommunerna lär kännas olustigt för hennes partikamrater i kommunpolitiken. Dessutom kan det skapa en oro att de nya kraven på kommunerna är där för att stanna. På migrationsområdet har redan de socialdemokratiska toppolitikernas visat att ansvar gärna lämpas över på kommunerna.
Ett utökat kommunalt ansvar för assistansersättningen innebär en kännbar kostnadsökning – som i samspel med andra förändringar kan övergå i en chock. Från den första juli gäller nya regler för statlig ersättning till kommunernas arbete med ensamkommande. Det lär betyda betungande kostnader, särskilt för små kommuner där sådant som är växelpengar för staten kan avgöra om det blir röda eller svara siffror på sista raden på budgeten.
Att regeringen lägger allt fler besvärliga frågor och kostnader på kommunerna riskerar att leda till att många små kommuner får ett än sämre ekonomiskt läge. Det gör att spänningen kan öka mellan stad och land. Utökat kommunalt ansvar må vara en kortsiktig praktisk lösning för den sittande regeringen, men inte för någon annan.