Kommuner och medborgare får överta allt fler av statens uppgifter. Det senaste exemplet är en undersökning från radioprogrammet ”I lagens namn” där det framkommer att 35 kommuner, landsting och regioner fått lägga mer pengar på ordningsvakter och väktare på grund av att polisen inte lyckas med sitt uppdrag (SR 30/7).
– Jag tycker att så fort man ser en övervältring av statlig kostnad som helt plötsligt blir en kommunal kostnad så är det allvarligt, säger Greta Berg som jobbar med brottsförebyggande frågor på Sveriges kommuner och landsting, SKL.
Frustrationen hos SKL är förståelig. Med befolkningsökningen i landets kommuner och landsting kommer utgifterna för vård, skola och omsorg att stiga kraftigt inom den närmaste framtiden. Att kommunerna då ska tvingas stå också för den trygghet staten ska garantera är ohållbart.
Samtidigt väger kostnaden för kommunala ordningsvakter rätt lätt mot priset för att inte ha någon alls som upprätthåller lag och ordning. Förutom det lidande som inte låter sig mätas i reda kronor när folk utsätts för rån, misshandel och våldtäkter så är otryggheten förödande mot det lokala näringslivet.
Vem vill driva en butik när rutorna krossas varje vecka och lokala gangsters mer eller mindre snor vad de vill utan risk för att åka fast? Vem vill äga en restaurang om gäster äter och går utan att betala? I otrygghetens spår ökar även risken för medborgargarden och lynchjustis.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att kommuner väljer att lägga mer pengar på trygghet.
Tyvärr får vi nog vara beredda på att ansvaret för tryggheten kommer att läggas över på kommunerna i allt högre grad. Poliskrisen är så djup att det med stor sannolikhet kommer dröja många år innan Polismyndigheten kan ägna sig åt lokalt brottsförebyggande arbete på ett tillfredsställande sätt.
Att polisreformen, vars genomförande delvis ligger till grund för dagens situation, bars fram av argumentet att den skulle föra polisen närmare medborgarna är en ironi det i dag är lätt att hålla sig för skratt åt.
Men givet att kommunerna nu får ytterligare ett ansvarsområde så infinner sig frågan om finansiering. En lösning skulle kunna vara att pengar från statsbudgeten öronmärks för att kompensera för kommunernas ökade kostnader. Risken är annars att de kommuner som har råd kan lägga pengar på trygghet samtidigt som fattigare får klara sig utan. Splittringen mellan stad och landsbygd kommer då oundvikligen att förvärras.
Förslaget om en kommunal polis har minst sagt tagits emot ljummet av både Polisen och bland politiker på det nationella planet. Nu verkar förslaget bli verklighet i alla fall. Nöden är uppfinningarnas moder.