I stället gick de tre oppositionspartierna på onsdagen ut med att de inte nöjer sig med regeringens bud, utan vill ha 2,5 miljarder kronor ytterligare till välfärden. Förslaget till ändringsbudget får nu stöd av SD, och har därmed majoritet i riksdagen.
Initiativet till en extra ändringsbudget kom från början från M, som föreslog 3 miljarder kronor extra till välfärden och 2,6 miljarder till rättsväsendet. Men efter att regeringen, med stödhjulen C och L, avslöjat sina budgetplaner stannar M, KD och V vid knappt 2,5 miljarder till välfärden. Oppositionspartierna behöver då bara finansiera sin egen mindre satsning, medan regeringen lämnas att skrapa ihop betydligt mer pengar för sina egna satsningar på välfärd och rättsväsende.
Det lär ha varit enklare för M, KD och V att komma överens, och få passivt stöd av SD, när de nödvändiga besparingarna kunde krympas till 2,5 miljarder kronor för att finansiera satsningarna. Partierna drar bland annat ned på utgifterna för friåret, vilket är rimligt. Likaså att M, KD och V omvandlar det kritiserade bidraget för fler lärarassistenter till generellt välfärdsstöd till kommunerna.
Däremot kan det ifrågasättas att oppositionen inte bidrar med mer pengar till rättsväsendet, eller fler rimliga besparingar. En av behållningarna med M-förslaget var att visa hur regeringen kan hushålla med resurserna på ett rimligt sätt. Även regeringen, C och L kan göra satsningar, men har visat sig sämre på att prioritera rätt. Vilka pengar finansminister Magdalena Andersson (S) kommer att använda för det utlovade stödet återstår att se, men det kommer troligtvis inte att sluta väl.
Oppositionspartiernas initiativ till extra ändringsbudget är en udda företeelse, och bör även fortsatt vara det. Att bryta den vanliga budgetprocessen bör inte göras lättvindigt, om vi ska behålla stabilitet och pålitlighet. Det ger dock anledning att se över de nuvarande budgetreglerna, som är anpassade för att en minoritetsregering ska kunna få igenom en budget i riksdagen.
Det viktiga med den extra ändringsbudgeten som nu lär gå igenom är inte pengarna i sig, som för varje kommun blir småslantar. Poängen är i stället att faktiskt driva igenom ett samarbete i en sakfråga mellan den annars splittrade oppositionens partier. Inte minst visar det hur ett passivt stöd från SD kan fungera. SD är inte helt nöjt med förslaget, men konstaterar att det är bättre än ingenting. Samma situation går att ordna i fler frågor där SD kan avgöra, för att partiet ska tvingas rösta på det som ligger närmast de egna väljarnas intressen.
När regeringen lyckades bryta blockgränsen och förhandla om sakfrågor med C och L, gör oppositionspartierna nu detsamma. När det finns gemensamma nämnare i vissa frågor finns nu inga hinder för partierna att samarbeta. Det är arvet efter januariöverenskommelsen.