I sin strävan efter ett klimatneutralt samhälle har regeringen släpat fram ett riktigt fossil, en rest från en svunnen tid, i form av ännu en nationell samordnare. Isabella Lövin (MP), språkrör och minister för internationellt samarbete och klimat, förkunnade på partiets dag i Almedalen att regeringen utser Svante Axelsson, Naturskyddsföreningens avgående generalsekreterare, till samordnare för initiativet Fossilfritt Sverige.
Miljöpartiet har tidigare, genom kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, förklarat att partiet har för avsikt att använda sin utnämningsmakt för att tillsätta partiet närstående särintressen. Upphöjandet av Axelsson från aktivistgeneral till nationell samordnare visar tydligt att linjen ligger fast.
Vore Miljöpartiet ett ansvarstagande och regeringsdugligt parti skulle inte en så viktig fråga som klimatet hanteras på detta vis. Naturskyddsföreningen har specialiserat sig på att förstöra och förhala offentliga beslut. Genom sitt aktivistiska motstånd mot bland annat vargjakt och skogsavverkningar har föreningen gjort sig känd för att inte respektera folkviljan och för att med statliga pengar bedriva juridisk aktivism istället för dialog och påverkansarbete.
Att Miljöpartiet anser det lämpligt att rekrytera en nationell samordnare från Naturskyddsföreningen är uppseendeväckande. Det är inte ett seriöst sätt att bedriva politik på.
Därtill kommer de generella problemen med nationella samordnare. Riksrevisionen riktade nyligen skarp kritik mot den avsiktligt luddiga roll samordnarna har och hur styrning och kontroll sker. Samordnarna har inga krav på sig att redovisa resultatet av sina uppdrag. Därtill är mandatet oklart.
Riksrevisionen visade också tydligt att de nationella samordnarna, 33 har tillsatts mellan 2005 och 2015, inte levererar resultat. Primärt verkar rollen fungera som ett sätt att begrava en fråga. Så dock inte nu. Vilken roll och vilket mandat kommer då Axelsson att ha? Det går inte att svara på, vilket i sig är nog så anmärkningsvärt.
Stefan Löfvens (S) regering har varit väldigt benägen att säga att diverse problem är kommunernas uppgifter för att sedan försöka tvinga kommunerna att ingå avtal om att de ska lösa problemen. Det gäller alltifrån migrationskrisens hantering till regeringens klimatlösningar. Vore det verkligen kommunernas uppgift skulle dock inga avtal behöva tecknas.
Att Miljöpartiet anser sig vara i en position att göra så kontroversiella utnämningar och dessutom skapa en så luddig och aktivistisk position för ändamålet är anmärkningsvärt. Partiet fortsätter sin resa nedåt mot riksdagsspärren och Lövins språkrörskollega Gustav Fridolins, tillika utbildningsminister, förtroendetapp fortsätter. Att MP vill visa sig regeringsdugligt var tydligen blott ett rykte.