Vad hände med det gamla, alternativa, växtfärgade Miljöpartiet? Partiet som har landets mesta gräsmatteogräs som partisymbol är nu i full färd med att rensa den egna rabatten från alltför vildvuxna blomster. Något måste ha hänt när Fjällrävenjackorna byttes mot kostymer.
För nu viner partipiskan inom MP, håller man sig inte till partilinjen och respekterar regeringssamarbetet får det konsekvenser. Språkröret Gustav Fridolin (MP) gav en försmak av vad som komma skulle under partikongressen i Karlstad för en knapp månad sedan. Från talarstolen förkunnade han att han var trött på att se miljöpartister stå i TV och tala om MP och att partiet ”inte har plats för 17 000 miljöpartisters privata ultimatum”.
De som i gammal god, lätt anarkistisk, miljöpartistisk anda gått emot partiledningen förpassas nu i rask takt till utelistan. Två av de mest högljudda interna kritikerna, Carl Schlyter (MP) och Valter Mutt (MP) petas nu från sina poster som ordförande i EU-nämnden respektive utrikespolitisk talesperson. Det förra språkröret Åsa Romson (MP) blir ny ordförande i EU-nämnden.
Schlyter och Mutt har tillsammans argumenterat för att riksdagen borde stoppa regeringens förslag till värdlandsavtal med Nato. Schlyter anser också att MP bör lämna regeringen om utförsäljningen av Vattenfalls brunkol i Tyskland blir verklighet.
Även om partiet inte ”kommenterar interna processer”, som det heter, så är det uppenbart vad som håller på att ske inom partiet. Den ”interna processen” handlar om att sätta den inre oppositionen på plats och, kanske ännu viktigare, sända ett budskap till hela partiorganisationen om vad som händer om man på eget initiativ går emot regeringen och partiledningen.
Jabar Amin, utbildningspolitisk talesperson, och Annika Lillemets, folkbildningspolitisk talesperson, har meddelat att de kommer att lämna sina poster i protest. Missnöjet med det nya, förment regeringsdugliga MP når med stor sannolikhet djupt ned bland maskrosrötterna. Valter Mutt har sagt till TT att han upplever att det blir ”lägre och lägre i tak” inom partiet.
Några av de miljöpartister som stod i TV och talade om MP ansåg, åtminstone innan partikongressen, att Fridolin och partiledningen hade för mycket att säga till om och att det är en liten grupp som styr partiet. Den senaste utvecklingen motsäger inte den uppfattningen.
Om MP ska uppfattas som regeringsdugligt är dessa brutala åtgärder nödvändiga. MP är inte längre i opposition och kan kosta på sig att vara lite charmigt vilda. Regeringens beslut måste genomdrivas.
Att statsminister Stefan Löfven (S) utnämnde det förra språkröret Peter Erikssons (MP) till bostadsminister kan tolkas som ytterligare ett sätt att få MP att rätta sig i ledet. Det kan till och med vara så att MP i och med det fått två och ett halvt språkrör.
Det återstår dock att se om maskrosrötterna välkomnar det nya MP. SCB:s majmätning gav MP 4,7 procent av väljarstödet. Resan ned kan mycket väl fortsätta då miljöpartister historiskt sett ogillar att kommenderas – ens av sina egna.