Under måndagen blixtinkallade Miljöpartiets språkrör till en presskonferens – för att meddela att de tänker sitta kvar. Gustav Fridolin och Åsa Romson väljer att gripa in i beredningen av språkrörsvalet, tre veckor innan partiets kongress hålls. ”Vi vill att distrikt och avdelningar ska kunna diskutera vilka man vill ska leda partiet i nystarten och i valet 2018”, säger Fridolin. Hans förklaring är att språkrören behöver ett starkt mandat från kongressen för att leda Miljöpartiet genom den nödvändiga nystarten.
Men Romson och Fridolin gjorde under presskonferensen klart att de inte alls ställer sina platser till förfogande. De har inga planer alls på att lämna sina poster efter att ha skämt ut partiet, gjort att ingen vet vad det står för samt vägrat ta ansvar för det. Den påklistrade ödmjukheten är enbart ett spel för gallerierna.
Valberedningar för politiska partier brukar arbeta allra minst i månader för att hitta goda kandidater. Under tre veckor kommer inte någon seriös process att hinna ta form. Dessutom är det brukligt att valberedningar när som helst kan ompröva sitt beslut. Det är knappast språkrörens sak att utannonsera.
Språkrören visar ingen vilja till självrannsakan. Att partiet genomlider en kris erkänner språkrören, annat vore väl märkligt efter att bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) har avgått och att Yasri Khan dragit tillbaka sin kandidatur till partistyrelsen.
Inte någon gång under den utdragna krisen i MP har språkrören visat förståelse för allvaret, sakfrågorna eller värderingarna som har kommit upp till ytan. De hävdar fortfarande att personerna i fråga inte kunde sitta kvar på grund av mediegranskningen. Men det är inte media som kommer att avsätta Miljöpartiets språkrör, det är de egna medlemmarna.
Åtskilliga avgångskrav har förts fram från miljöpartister i hela landet. Inte heller Karin Svensson Smith (MP), ordförande i trafikutskottet, vill uttala något stöd för Romson. Det är inte konstigt att partiledningen känner sig skakad.
Därför är Romson och Fridolins direktiv till valberedningen är inget annat än ett maktspel. Men medlemmarnas dom kan bli hård ändå. Brunkol, gränskontroller och islamism är ord som nu förknippas med MP. Mycket av det som i dag präglar partiets politik har medlemmarna starkt vänt sig mot.
Det är svårt att tro att försöket att tvinga medlemmarna att visa förtroende för språkrören kommer att nå någon större framgång. Det bör tvärtom elda på kritiken mot ledningen. Det finns all anledning att tro att partikongressen 13-15 maj i Karlstad kommer att bli en avgörande händelse i Miljöpartiets historia.
Att Miljöpartiet behöver en nystart är lätt att hålla med om. MP kan fortfarande hålla sig kvar i både regering och riksdag. För det krävs dock en riktig nystart.