Det råder ingen brist på motsägelsefulla budskap i svensk politik. Väljarna har serverats en serie motstridiga uppgifter under valrörelse och regeringsförhandlingar. I mitten av dessa paradoxer står Centerpartiet och Liberalerna.
C och L släppte under fredagens omröstning fram Stefan Löfven som statsminister. Därmed har de hållit löftet att inte ingå i samma regeringsunderlag som SD, samtidigt som de brutit sina löften om att byta ut Löfven mot Kristersson. En stor del av deras väljare har anledning att känna sig grundlurade. Det har förvisso varit uppenbart att vissa av de motsägelsefulla löftena skulle behöva brytas, men eftersom Lööf och Björklund konsekvent mörkat hur de rangordnat sina löften är det först nu tydligt vilka av deras väljare som blivit lurade.
Som grädde på det motsägelsefulla moset ska nu C och L styra över politiken genom att inte ingå i regeringen. En lista med liberal politik ska levereras av en utpräglad vänsterministär.
Men nu när regeringsfrågan är avgjord för den närmaste tiden är det en annan paradox som behöver belysas ytterligare. Nämligen de liberala partiernas återkommande krav på att V och SD utesluts från inflytande. Samtidigt som dessa partiers inflytande behövs för att släppa fram en regering.
Det går att förstå de liberala partiernas bevekelsegrunder för dessa krav, men konsekvenserna för såväl borgerligheten som demokratin borde avskräcka. Ideologiskt är de liberala partierna motståndare till socialism/kommunism, renodlad konservatism och nationalism. Men det räcker inte för att förklara deras (tills nyligen orubbliga) krav på att ytterkantspartierna ska isoleras. Man behöver även förstå deras strategi för framtiden.
Betraktar man sig som stående i mitten av den politiska skalan så är det alltid lockande att bli vågmästare och att fritt kunna söka majoritet i olika frågor åt både höger och vänster. Men vill man vara vågmästare får man inte vara för bunden åt något håll, såsom att sitta i en socialdemokratisk regering eller ingå i ett allianssamarbete. Att ta död på Alliansen är ur detta vågmästarperspektiv inte ett nödvändigt ont utan något nödvändigt gott. Men samtidigt måste svekdebatten hanteras. Det är här argumentet om att utesluta SD från inflytande kommer in i bilden. Oavsett hur ideologiskt övertygade C och L är om argumentet så används det som en lämplig officiell ursäkt för att begrava Alliansen och släppa fram en vänsterregering.
Agerandet sätter förvisso C och L i centrum av politiken, men sätter samtidigt den borgerliga värdegemenskapen på svåra prov. Möjligheten att bedriva borgerlig politik blir kraftigt beskuren. All politik som inte står nedtecknat i den så kallade januariöverenskommelsen mellan S/MP/C/L, såsom social-, kultur- och utrikespolitik, råder inte borgerligheten över. Likaså ligger regeringens omfattande verkställande makt helt i Stefan Löfvens händer. Det borde vara svårsmält även utifrån ett liberalt perspektiv. I synnerhet eftersom Moderaternas liberalkonservatism ligger avsevärt närmare och är mer kompatibel med den renodlade liberalismen än socialdemokratin och Stefan Löfven, som hellre kallar sig socialist än socialliberal.
Frågan är dock större än inomborgerliga svek. Det finns demokratiska och konstitutionella problem med att ett parti kräver att ett annat parti ska isoleras från inflytande. Det är väljarna som avgör hur stort relativt inflytande varje parti ska ha. Och regeringsformens regler om hur en regering röstas fram förutsätter att partierna erkänner dessa relativa styrkeförhållanden.
När mittenpartierna inte accepterar stöd av SD, trots att man vägrar förhandla med partiet (som därför inte kan kräva något i gengäld), och när de förutsätter stöd av V samtidigt som det partiet ska uteslutas från inflytande, skapar de politiska paradoxer som inte bara bör kritiseras av logiska och etiska skäl. Beteendet är en form av sabotage som omöjliggör att någon regering kan tillträda.
Att C och L ändå förde in den nu berömda förnedringsklausulen i januariöverenskommelsen var för att signalera till borgerliga väljare och partier att V inte skulle få något inflytande. Vilket de länge sett som avgörande för att släppa fram en regering. Det blev dock snabbt uppenbart att V får ett påtagligt inflytande, genom hemlig överenskommelse med Löfven, löften om förhandling och att tidigare överenskommelser mellan partierna ska fortsätta gälla, samt hot om att fälla regeringen så snart den lägger fram de tunga lagförslagen i enlighet med januariöverenskommelsen.
Det är C och L som skapat de låsningar som uppstått i regeringsfrågan. Det var först när de brutit mot vissa vallöften som ett regeringsalternativ blev möjlig. Och det är först när de accepterat att ett ytterkantsparti får inflytande som detta regeringsalternativ kunde röstas igenom.
C och L har nu backat från sitt krav och accepterar stöd, förhandling och inflytande från V, men vägrar fortfarande att acceptera ett passivt stöd av SD. Det är en lösning för att få en regering. Men det är samtidigt en tydlig signal till borgerliga väljare om mittenpartiernas val mellan höger och vänster. Det är inte ett val mellan S och SD, som det ofta påstås. Det är ett val mellan Socialdemokraternas socialistiska statsministerkandidat som tänker förhandla med V och Moderaternas liberalkonservativa kandidat som muntligen och skriftligen lovat att inte förhandla eller samarbeta med SD. Det är ett val som kommer få konsekvenser, vilka C och L kommer ges många tillfällen att reflektera över.