Men dess utformning måste vara väl avvägd så att varken europeisk industri eller nationell politik störs i onödan.
Vad som föreslås är en ramlag som stadgar att EU ska vara netto-utsläppsneutralt senast år 2050. Att det handlar om nettoutfall är viktigt, eftersom det sannolikt inte kommer vara möjligt att helt avskaffa utsläpp på bara 30 år, eller överhuvudtaget. Det är rimligt att förslaget därmed tar hänsyn till och uppmuntrar koldioxidbindande åtgärder.
Förutom att det är ekonomiskt vettigt är målets nettoutformning också nödvändig för att få med alla EU:s medlemsstater. De klimataktivister som kritiserar lagen för att vara tam och inte tillräckligt omedelbar tar inte hänsyn till att lagar måste godkännas av EU:s ministerråd. Eftersom varje land har en röst var i rådet, måste även skeptiska regeringar övertygas. Annars får vi inga klimatmål alls.
En potentiell risk med att lagstadga utsläppsneutralitet inom EU är dock att utsläppen helt enkelt kommer exporteras. Om produktion flyttar till exempelvis Kina märks det inte på EU:s utsläppskonto. Detta skulle vara skadligt dels för den europeiska ekonomin om produktion tvingas flytta. Dels för klimatet eftersom industrier som inte klarar EU-kraven då flyttar till länder där de i stället får släppa ut ännu mer. Dessutom tillkommer utsläpp när varorna transporteras hit från övriga världen.
Det viktiga är ju att utsläppen minskar på global nivå, inte att de gör det just i Europa. Därför bör utsläppsmålet utformas med ett globalt perspektiv.
Även om utsläppsmålet som lag kommer vara juridiskt bindande får det inte inkräkta på nationell politik. En otydligt formulerad lag riskerar att öppna för miljöaktivister att överklaga nationella beslut till EU-domstolen, och där få igenom en symbolpolitisk agenda. Eller att svenska domstolar tolkar EU-lagen på ett expansivt sätt. Utsläppslagen bör därför vara tydligt utformad för att undvika denna typ av juridisk aktivism.
Den främsta fördelen med den föreslagna lagen är att den kan främja en sammanhängande miljöpolitik. EU-kommissionen ska nämligen regelbundet bedöma medlemsländernas måluppfyllnad. Både övergripande och genom att kommentera specifika beslut.
Klimatåtgärder tenderar ofta att vara symboliska, som EU:s förbud av engångsplastartiklar, och i värsta fall rent kontraproduktiva. Exempelvis ledde Tysklands nedstängning av sina kärnkraftverk till att kolkraftproduktionen och därmed utsläppen ökade. En genomtänkt utsläppslag skulle innebära att liknande beslut utsattes för officiell kritik. Det influerar förhoppningsvis såväl nationella som europeiska lagstiftare att undvika symbolpolitik.
En europeisk utsläppslag kan skapa stringens i klimatpolitiken. Detta tillfälle måste utnyttjas väl.