Under det gångna året har antalet LO-anslutna blivit närmare 9 000 färre, enligt statistik som Ekot har tagit del av (30/12).
Jonas Ivman är den som sammanställer LO:s medlemsutveckling. Han säger till Ekot att det finns en global trend av lägre organisationsgrad med också att LO uppenbart inte gör ett tillräckligt bra jobb och att ”folk tycker att vi är irrelevanta”. Han har rätt på båda punkterna. För LO:s vidkommande finns det all anledning att anta att LO bara kommer att bli än mer irrelevant, både för medlemmarna och för samhället i stort.
2019 var inget undantag. LO:s medlemstal har minskat konsekvent sedan 2011, enligt organisationens egen statistik. Det enda undantaget är 2015 då det sammanlagda medlemsantalet för alla LO-förbund ökade med drygt 1 900 personer.
Det har varit populärt att skylla LO:s medlemstapp på Alliansregeringen som tog bort avdragsrätten för avgifterna till fack och a-kassa. Ett större problem är dock att samhällsutvecklingen har sprungit ifrån LO.
Istället för att fokusera helt och hållet på sina medlemmar ägnar sig LO:s ledning framför allt åt partipolitik. LO:s ordförande sitter som bekant i Socialdemokraternas verkställande utskott och stora summor pengar går från förbunden till partiet.
En gång var S det självklara valet för merparten av arbetarkollektivet. Under Alliansåren var dock M nära att gå om S bland LO-medlemmar och nyligen visade det sig att Sverigedemokraterna är det största partiet bland de manliga medlemmarna.
Samhällsutvecklingen till trots håller LO benhårt fast vid sitt samarbete med Socialdemokraterna. Det allena borgar för att medlemsantalet kommer att fortsätta sjunka. Skiftande partisympatier och en ökad grad av polarisering gör att allt fler känner tämligen starkt kring att deras medlemsavgifter går till att stödja ett parti de själva inte sympatiserar med.
Ett annat skäl att vänta sig att LO upplevs minska i relevans är den totala tondövhet som råder i flera förbund. Ett tydligt exempel på detta var 2017 när Byggnads helmanliga styrelse lade ut en bild på sig själva i så kallade ”pussy hats” på internationella kvinnodagen.
Värre än att bli utskrattade är dock att LO får allt svårare att leva upp till sin dominerande roll på svensk arbetsmarknad. Fem förbund, inklusive Kommunal som är störst, har hoppat av LAS-förhandlingarna. Även samordningen inför årets avtalsrörelse är bruten, också denna gång av bland annat Kommunal. LO:s styrka har utöver sammanblandningen med S varit dess gemensamma handlingskraft. Den förra består men har blivit ett hinder och den senare är tvivelsutan på väg bort.
Givet alla de problem som LO har är det inte konstigt att medlemsantalet fortsätter att minska. Det kommer att leda till en mer turbulent arbetsmarknad och förmodligen ökad politisk inblandning. Risken är att den svenska modellen står och faller med LO.