För att snabbare få nyanlända i arbete föreslår statsminister Stefan Löfven (S) i en intervju med Aftonbladet (7/11) att högre krav ska ställas från det offentliga. Om en person inte har tillräckliga kvalifikationer för ett vanligt jobb föreslår Löfven offentligt finansierade arbeten med att rensa stränder eller tillgängliggöra vandringsleder.

Det Löfvens uttalande tydliggör är att det finns arbete som behöver göras, men det finns inte alltid anställningar för just dessa. Men arbetena kommer väl till pass när personer som inte anställs i stället försörjs genom bidrag. Då är det en betydligt bättre affär för det offentliga att åtminstone få arbete gjort för pengarna.

På så vis kan det som i dag utgörs av långa och krokiga utbildningsvägar för att förbereda nyanlända för jobb omvandlas till faktiskt arbete. Antingen i befintliga anställningar som inte kräver språkkunskaper, eller i sådant som Löfven ger exempel på. Arbete som, i stället för en känsla av värdelöshet, stärker de personer som då faktiskt bidrar med något. Då signalerar staten dessutom från första stund att det är arbete som gäller. Och att det är den enskildes ansvar att ta det arbete som finns, med möjlighet till utbildning på kvällarna. Det finns inga gratisluncher.

Problemet är dock den bild som har odlats om att nyanlända ska kunna lösa bemanningsproblemen inom välfärden. Trots att många av dessa yrken innebär nära kontakt med andra människor, och således kräver kunskaper i svenska. Det problemet betonade fackförbundet Kommunal genom en rapport i oktober.

Det gäller således för både de arbetslösa själva och det offentliga att se till de faktiska möjligheter till arbete som finns, och inte enbart till en för många svårframkomlig väg mot välfärdsyrken.

Ansvaret att ta det som finns gäller dock inte bara i integrationssyften. Att den utan arbete knappast har rätt att vara kräsen är något betydligt fler kan ta till sig. Den principen kan även överföras till bostadsmarknaden, där de långa bostadsköerna på populära orter ofta tillåts bli ett större hinder än de faktiskt är. För den som släpper alltför snäva lägespreferenser och ser vid sidan av den slingrande bostadskön kommer också möjligheter till boende ofta att finnas.

För den som missat eller struntat i chansen till en ordentlig utbildning, eller att spara pengar till att köpa ett boende, finns inget utrymme för att vara kräsen. Självklart kan förutsättningar vara olyckliga av flera skäl, och människor kan behöva hjälp. Men ansvaret alla i det läget har är att ta de möjligheter som finns. Detta måste inte minst tydliggöras för nyanlända från början. Även om staten kan peka ut arbeten som behöver göras, är det var och ens ansvar att börja arbeta där det behövs.