Men ”Mina Nio Liv”, som ges ut på Mondial förlag, innehåller inga stora avslöjanden om partiet. Tvärtom poängterar Bali att han är lojal och deklarerar sig var fortsatt moderat – ”ner på molekylär nivå”. Han namnger inte personerna som orkestrerade hans fall, och partisekreteraren Gunnar Strömmer, som var den som flera gånger skickades mot Bali, beskrivs i boken som en godmodig, närmast chevaleresk ”bödel”. Ulf Kristersson undslipper allvarlig kritik.
Vad som är mer intressant är Balis ideologiska perspektiv på Moderaterna.
Hanif Bali skriver att det finns två sorters politiker: de som byter parti för att hålla kvar sin åsikt och de som byter åsikt för att stanna kvar i sitt parti. Själv menar han sig tillhöra en tredje kategori: De som förändrar sitt parti.
Och i boken finns flera ledtrådar om hur Bali vill förändra sitt parti. Högern behöver enligt Bali bli mindre moralistisk, mer materialistisk och mer pragmatisk. Han tar avstånd från MUF-årens övertro på den fria marknaden och tycker att det är skönt att Centern tagit över rollen kommunikatör för intresseorganisationen Almega.
Bali påminner om att Reinfeldt hade starkast stöd när han var pragmatisk och erkände att skattefinansierad välfärd är något bra. Men den pragmatiska linjen skadades av samarbetet med Miljöpartiet.
Han gillade också när Fredrik Reinfeldt sa att Moderaterna skulle vara allmänintressets parti – inte särintressets. Något som dock Reinfeldt enligt Bali snabbt ”fuckade upp” genom att kalla Försvarsmakten för ett särintresse.
Ännu hårdare är Hanif Bali i kritiken av Moderaternas utrikespolitik under Carl Bildt. Det var ju kritiken mot partiikonen som från början gjorde att Bali hamnade i frysboxen. Mot Bildt blir Bali hård. Bildt sökte enligt Bali utrikespolitiskt närma sig Iran – den regim som från början gjort Bali till ensamkommande flykting och som mördade hans morbror. Bali ser inga bevis för att linjen med handel och utbyte skulle ha förbättrat den demokratiska situationen i länder som Kina och Turkiet och tror inte att det skulle fungera på Iran.
Om man ska våga sammanfatta Balis kritik är den en reaktion på den dogmatiska synen på marknaden som har varit förhärskande i Moderaterna sedan det sena 1970-talet. Marknaden har setts som lösning på alla problem här hemma och handel som lösning på alla problem i världen. Bali ser de inrikespolitiska problemen som mer komplexa och mer i behov av pragmatism, medan han i utrikespolitiken ser ett behov av att tydligare stå upp mot diktaturer. Hur han ska få med sig sitt parti har han gott om tid att tänka på under sin ökenvandring.