Turen har kommit till Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven att på två veckor försöka bilda en regering som kan prövas i riksdagen. Detta efter att talmannen Andreas Norlén genomfört en tredje vända med partiledarsamtal på måndagen. Men förutsättningarna är knappast bättre för Löfven än för M-ledaren Ulf Kristersson, som avbröt sitt uppdrag utan att bilda regering. Det bekräftas också av talmannen, som på en pressträff (15/10) konstaterade att åtminstone några partier måste ompröva sina positioner.
Att någon måste ändra sig råder det också full enighet om bland partiledarna. Problemet är att alla vill att någon annan ska göra det. Ett tydligt exempel är L-ledaren Jan Björklunds tre förslag på regeringskonstellationer, där alla går ut på att S, eller MP, och M går med på att sitta i regering tillsammans – något som alla dessa partier säger nej till. Inget av förslagen går dock ut på att Liberalerna ändrar sin ståndpunkt att inte bilda en Alliansregering som på något sätt blir beroende av stöd från SD.
Ironiskt nog för Björklund är det just mittenpartierna L och C det hela hänger på. Det finns nämligen inget sunt i att bilda en form av samlingsregering över blockgränsen. De båda blocken står för radikalt skilda samhällssyner som är oförenliga i ett kontinuerligt samarbete.
Vägen mellan ytterkantspartierna V och SD, som centerledaren Annie Lööf målar upp på sin pressträff, kanske ser bred ut på pappret, men den politiska sprickan i mitten är alltför stor för att det ska kunna fungera. Resultatet av att ens försöka, som i Tyskland, ses bland annat i delstatsvalet i Bayern, där regeringspartierna Socialdemokraterna och Kristdemokraterna tappar stort. I Sverige skulle en mittenkoalition eller samlingsregering sannolikt leda till att just ytterkantspartierna växer ännu mer, eftersom moderata och socialdemokratiska väljare räknar med att blockgränsen ska gälla.
De enda som faktiskt har omprövat sina positioner sedan förra talmansrundan är M och KD, som båda sagt att de kan tänka sig att sitta i en regering utan C och L om dessa inte vill vara med. En sådan regering skulle ändå driva Alliansens politik. Detta var ytterligare en eftergift till C och L, som fortfarande inte vill välja sida. Den högra innebär passivt eller aktivt stöd från SD och den vänstra innebär samma sak från V. Det är så verkligheten ser ut för C och L. Inget tyder på att någon annan kommer att göra deras val enklare.
Efter helgens nej till Kristerssons förslag och med Löfven som nu fått uppdraget att bilda regering har C och L satt sig i en ännu värre sits. De har redan röstat ned Löfven som statsminister en gång. Så länge inte minst ett av partierna ändrar sig i statsministerfrågan och aktivt röstar för Löfven är vägen till en regering nu ännu längre. Detta faktum hänger nu över Löfven, som vet att han måste lyckas övertala åtminstone Lööf, och eventuellt även Björklund i släptåg, att både bestämma sig och byta slagsida.