Putin blev i höstas snuvad på sina Mistral. Det var i september förra året som den franska regeringen stoppade den planerade försäljningen av de två toppmoderna hangarfartygen – med förmåga att lasta hundratals soldater, helikoptrar, pansarfordon och landstigningsfarkoster – efter påtryckningar från EU, USA och Nato.
Den franska försvarsmakten har inget behov av fartygen, som till stor del är anpassade till rysk teknik. Men av respekt för de franska varvsarbetarna och möjligen av rädsla för de starka fackliga organisationer som företräder dem, ser man det som otänkbart att fartygen ska skrotas. Därför ska de nu säljas vidare till en annan intressent.
I franska medier talas det om Egypten, Kanada eller ”un pays du nord”, det vill säga ett nordiskt land (Le Figaro 5/5). Det senare har inlett vilda spekulationer om vilket nordiskt land som fransmännen har i åtanke. Finland har uteslutits med tanke på dess synnerligen defensiva försvarsdoktrin. Danmark på grund av att landet koncentrerat sig på markstridsförband under internationella insatser ledda av Nato och USA. Kvar finns Norge och Sverige. Med tanke på dess väldiga havsområden, talar mycket för vår västlige lillebror. Det finns emellertid all anledning att begrunda Sverige.
Jacob Westberg, expert på nordiskt försvarssamarbete vid Försvarshögskolan, menar att införskaffandet av offensiva hangarfartyg skulle ge tyngd åt den svenska solidaritetsförklaringen (DN 6/5). Det vill säga att ett grannland kan räkna med svensk hjälp om det angrips av en främmande makt. Mistral är som byggda för svenska marktrupper att landstiga ifrån om ryska trupper invaderar någon av Baltstaterna.
Det ligger mycket i resonemanget. Om den svenska marinen införskaffar hangarfartyg stärks vår roll som den dominerande makten i Östersjön. Det skulle även bidra till att fylla igen det säkerhetspolitiska vakuum som decennier av svensk nedrustning har bidragit till i Nordeuropa.
De goda argumenten tar dock inte slut där. Det skulle även ge regeringen en utmärkt chans att kompensera sina säkerhetspolitiska klavertramp, utan offentliga avböner. Stefan Löfven (S) har vid upprepade tillfällen påstått att det skulle bidra till stor osäkerhet i närområdet om Sverige anslöt sig till Nato – ett resonemang som framkallat många höjda ögonbryn i omvärlden, eftersom det är argument som annars bara anförs av Kreml. Att köpa Mistralfartyg, ursprungligen anpassade för den ryska marinen, skulle markera att svensk säkerhetspolitik inte är beroende av ryska åsikter om den.
Dessutom visar man från regeringens sida att de rödgröna är beredda att kompensera sin önskan om alliansfrihet med en upprustning värd namnet, för att inte nämna vilken välförtjänt vagel i ögat det vore för Vladimir Putin.
Vad som däremot talar emot ett köp är att kostnaden för fartygen uppskattas till dryga tio miljarder kronor, alltså en summa som motsvarar den totala ökningen av försvarsanslagen till och med 2020. Relativt sett är kostnaden således enorm och partiernas betalningsvilja är som tidigare bekant oförskämt begränsad.
Mistral förblir med detta smärtsamma faktum i ryggen sannolikt bara ett tankeexperiment, även om många väljare lär tycka att tio miljarder kronor är en synnerligen försumbar kostnad för att våra grannländer ska återfå förtroendet för svenska försvarslöften.