Valet kom aldrig att svalla över av vänstervågen, som så många hade befarat. När rösterna i slutet av veckan stod helt färdigräknade visade sig att de rödgröna skrapade ihop 43,6 procent. Det är på pricken samma resultat som valet 2010 – svensk vänster går inte framåt, således är det svårt att kalla riksdagsvalet en framgång för något annat parti än Sverigedemokraterna.
Inte heller i kommunvalet kan man tala om något vänsterval, även om det onekligen var traditionella vänsterpartier som skördade de mest anmärkningsvärda framgångarna. Socialdemokraterna skrider fram till imponerande 35,6 procent, medan kommunens revolutionära socialister blir fullmäktiges femte största parti med sina 4,6 procent.
Tomas Kronståhl (S) är med all sannolikhet kommunstyrelsens nye ordförande och om man ska tro tidigare uttalanden innebär det slutet på den kommunpolitiska karriären för Harald Hjalmarsson (M).
Moderaterna leder oss också till svaret på frågan om vad det är för ett sorts val som kan sägas ha ägt rum i Västervik.
Bland de partier som går framåt finner vi även de borgerliga småpartiernas oppositionella röster. Stridbara Folkpartiet går marginellt framåt till 4,5 procent och oppositionsrådet Mats Hugossons pragmatiska centerpartister får hela 9,5 procent. Det innebär att Centern tar igen stora delar av det väljarstöd partiet förlorade i valet 2010, även om det inte tycks ge särskilt stor utdelning bland mandaten i fullmäktige. Lägger man ihop dessa röster med SD som mer än fördubblar sina mandat till 8,3 procent, kan man konstatera att årets kommunalval inte är något annat än ett traditionellt missnöjesval.
Missnöje är emellertid ett mångbottnat fenomen och det är knappast orimligt att tala om åtminstone två olika sorters missnöje i Västervik.
S beslut att samregera med M visade sig bli en oväntad framgång. I sin roll som moderat stödparti har de lyckats undkomma det allmänna missnöjet mot den blocköverskridande alliansen och dess politik. Deras undangömda roll i samarbetet har dessutom möjliggjort för dem att bedriva intern opposition, i till exempel skolfrågan.
Det är förstås orättvist med tanke på att socialdemokrater är precis lika ansvariga för de senaste årens sparbeting som moderater. Därför är det inte orimligt att tillflödet av röster på Kronståhl , till stor del är röster mot Hjalmarsson. På samma vis som borgerliga väljare kan tänkas ha markerat sin besvikelse mot kommunalrådets tidigare svek mot allianspartierna genom röster på C och FP.
De mer upprörda rösterna mot etablissemanget finner man i SD och SV. Roten till partiernas framgångar ligger uppenbart i deras väljares oro för den kommunala välfärden. Den ska givetvis respekteras. Men om man tillåter sig vara något syrlig, finner man troligen lockelsen med det sverigedemokratiska missnöjet i dess lätta svar på svåra frågor om hur man tryggar ekonomin i svenska landsbygdskommuner. Tjusningen med socialistiskt missnöje i sin tur över frustrationen att kommuner måste ha en budget över huvud taget.
Hur absurt det än må låta får man tolka årets valresultat som ett relativt gott betyg för den moderata kommunpolitiken, trots att partiet backar till inte särskilt skrytsamma 22,2 procent. Man bör då betänka att de verkligt samhällskritiska rösterna inte samlar mer än dryga tiondelen av väljarna och att kommuninvånarna knappast får någon ny politik med den socialdemokratiske hantverkaren från Hjorted.
Det är åtminstone en liten tröst, när kommunens moderater nu lämnar sina tolv år med makten över Tjust.