När vi minns de gränslösa lidandet är det viktigt att det sker fritt från nutidspolitiska poängförsök. Ändå är det gång efter annan som Förintelsen och dess överlevare görs till verktyg för att vrida debatten i egen riktning. Att göra det blir ofta till ett direkt förringande av händelserna, som om de enbart har ett värde om de kan påverka politiska frågor i dag.
Att vi ska lära av historien är en självklarhet. Vi ska göra allt vi kan för att hindra att något som ens kommer i närheten av Förintelsen sker igen. Men det är viktigt att inte förväxla vikten av sådana lärdomar med en felaktig övertygelse om att de människor som överlevde alltid gör en korrekt analys av dagens samhälle och vad utvecklingen kan leda till.
När särskilt framträdande överlevare som Hédi Fried uttalar sig bör det därför vara med detta i åtanke. Hennes slutsatser om dagens läge, och vad som bör göras, skiljer sig från flera andra överlevares. Det gäller till exempel författaren Leo Kramár, som ser helt andra orosmoln än Fried (SvD 15/12).
Det betyder inte att vi ska sluta lyssna på Fried, vars insats mot främlingsfientlighet och andra farliga strömningar är viktiga, men det bör ske med den självklara baktanken att hon inte nödvändigtvis har rätt. Att ifrågasätta överlevares bedömningar och tolkningar är inte detsamma som att ifrågasätta deras erfarenheter från Förintelsen.
Ett tydligt exempel på en sådan felaktig behandling var när moderatledaren Ulf Kristersson i december anklagades för att ha svikit ett löfte till just Hédi Fried om relationen till Sverigedemokraterna. Trots att de båda samtalsparterna relativt snabbt var eniga om vad som sagts och inte, spann flera kritiker vidare på Frieds initiala antydan om att Kristersson brutit mot det han lovat. Kritikerstormen gav då förintelseöverlevaren tolkningsföreträde i en fråga som enbart handlade om vad två människor sagt till varandra. Dessutom om ett ämne som minst en annan överlevare, Kramár, har uttalat motsatt åsikt om (SvD 15/12).När så Fried emotsätter sig att SD för första gången medverkade i riksdagens minnesstund den 23
januari finns det anledning att lyssna, men också att komma ihåg att andra överlevare kanske tycker något annat. Medan vissa vill stänga ute främlingsfientlighet kanske andra hellre möter den för att försöka övertyga dess anhängare om att de har fel. Överlevarna kan ha både rätt och fel om vad som i dag bör göras, liksom alla vi andra i våra tolkningar och slutsatser.
Låt därför inte Förintelsens minnesdag förvridas till något annat än det vi faktiskt ska minnas. Varken från främlingsfientliga krafter, eller från motståndet mot dessa.