Den 5 september kom partiet med beskedet att det säger nej till Preems omdebatterade utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil, Preemraff. Regeringens beslut i frågan hänger nu därför på Socialdemokraterna, som förhoppningsvis har mer respekt för Sveriges miljörätt.
Att frågan om ett enskilt företags utbyggnad har hamnat på regeringens bord är i sig udda. Sedan Mark- och miljööverdomstolen i juni lämnade sitt yttrande i frågan, och gav tummen upp för utbyggnaden, borde dock samma beslut också vara uppenbart för regeringen. Den enda giltiga motiveringen för ett nej från regeringen vore om den tolkar gällande miljölagar annorlunda än domstolen, vilket i sin tur skulle öppna för överklagan. Men i sitt övervägande struntar Miljöpartiet blankt i både rätten och i den globala klimatnytta som Preemraffs utbyggnad skulle kunna bidra med.
Miljöpartiets klimatpolitiska talesperson Lorentz Tovatt backar enbart upp beslutet med att utsläppen från Preemraff skulle kunna innebära att Sveriges klimatmål inte nås (SR 5/9). Dessutom drar Tovatt till med att fossila bränslen är gårdagens teknik, och att framtiden är förnybar.
Utöver att Tovatt helt sätter godtyckliga riktlinjer för miljöarbetet över gällande rätt uppvisar han en inskränkt syn på hur utsläppen ska minska. Det är nämligen inte så att ett nej till en utbyggnad av ett raffinaderi i Sverige innebär att motsvarande produktion stoppas överallt. Så länge det finns en efterfrågan kommer produktionen i så fall att ske någon annanstans i världen, utanför de stränga svenska miljölagarna och EU:s system för utsläppshandel. Då har Miljöpartiet heller ingen chans att i framtiden skärpa kraven på raffinaderiet ytterligare.
Visst finns det en poäng med att Sverige ska kunna visa vägen för många andra länder i arbetet för minskade utsläpp. Men även i den frågan vore det rimligare att säga ja till Preemraff, och visa både globalt ansvar och vilka möjligheter som finns för att minska utsläppen från fossila verksamheter.
Det är heller inte rimligt att använda regeringsmakten till att tvinga företag att hoppa direkt in i den förnybara framtiden som Tovatt talar om. 2045, då klimatmålen säger att Sverige ska ha netto-noll utsläpp, är trots allt långt fram i tiden. Någon måste producera bränslet under övergångsfasen, och det är bättre om det sker under Sveriges stränga miljökrav.
Miljöpartiet tycks dock utgå från en föreställning om att Sverige är ett alldeles eget jordklot som går att skydda från resten av världen. Förhoppningsvis har Socialdemokraterna fötterna tillräckligt mycket på den verkliga jorden för att gå emot regeringspartnerns nationalistiska miljöpolitik.