Man kan förvisso ifrågasätta själva grundpremissen i frågan och påpeka att det inte är särskilt många procent som arbetar i besöksnäringen. Och det må vara både ett sant påstående och ett giltigt argument för att inte ösa skattemedel över dessa företag.
Det är sällan en samhällsekonomisk vinstaffär att driva in skatt från de medborgare och företag, som med sin egen kompetens och drivkraft bevisligen lyckats skapa mervärde av sitt arbete på en fri marknad. Och därefter stoppa tillbaka skattepengarna till valda delar av näringslivet genom att politiker gubbgissar var de gör störst nytta.
I dagarna kunde vi börja se tv-reklam för Västervik som besöksmål. Det är förvisso ett bättre sätt att använda pengarna, då stimulansen är bredare och inte riktas mot enskilda. Och tv-reklam för att stimulera besöksnäringen må vara förlåtligt i en situation där pandemin påverkat branschen och politikerna pressas på insatser. Men även den är problematisk av samma skäl som ovan.
Det finns fortfarande goda skäl att fundera över vad som skapar en levande besöksnäring. Intresset för näringen är av godo, men måste inte nödvändigtvis kosta pengar. Mycket tyder på att det inte är pengar näringslivet lider brist på från kommunen utan förståelse.
Om man vill stimulera alla företag i besöksnäringen, i en utpräglad landsbygdskommun som Västervik, behöver man förstå de mikroföretag som dominerar besöksnäringen på den svenska landsbygden.
En person som velat förstå hur dessa företag fungerar och hur de skapar värde är Jonathan Yachin, forskare i entreprenörsteori och turismvetenskap vid Mittuniversitetet. I sin avhandling som baseras på djupintervjuer med mikroföretagare inom besöksnäringen på landsbygden framkommer flera intressanta saker.
Dessa unika företag kretsar ofta kring en persons erfarenhet, kunskap och motivation. Inträdesbarriärerna är låga i branschen, men den kräver samtidigt en hög inlärningskurva.
Pengar är inte nödvändigtvis den främsta drivkraften. Istället är det möjligheten att få leva som man vill och ägna sig åt något meningsfullt. De flesta är bofasta på landsbygden sedan länge, men här finns också de som lämnat välbetalda arbeten i storstäder för att bosätta sig och driva verksamhet på den svenska landsbygden. En utmaning för de nyinflyttade är skepsism från de infödda, men en styrka är att de kan se den lokala platsen med nya ögon och våga ta ut svängarna.
Även om pengarna inte är det primära så skapar dessa mikroföretagare värde åt sig själva och landsbygden, och skapar dessutom affärer för andra typer av företag. Mikroföretagen har begränsade resurser men skapar värde genom att använda sig av de fria naturresurserna och genom att interagera med sin omgivning och sina kunder. Konkurrenter kan hjälpa varandra med problemlösning och utrustning. Eftersom de har mycket direktkontakt med kunderna blir företagaren snart experter på vad dessa vill ha.
Vill man stimulera kommunens besöksnäring måste man förstå den här gruppen. Och ska man våga sig på att dra några politiska slutsatser av studien så är det att kommunen inte ska stå i vägen. Och inte heller peka ut vägen. Utan istället respektera de visionärer som ser hur våra resurser kan utnyttjas bättre. Och behandla dem lika. Vidare kan denna grupp behöva tillgång till expertis och till lokala nätverk så att de kan lära av varandra.
Kommunens pengar kan inte ersätta förståelsen.