Försöken att enas politiskt om en ny ordning för migrationen har visat sig svår. När den parlamentariska migrationskommittén under tisdagseftermiddagen överlämnade sitt betänkande till justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S) var det en produkt som bara Socialdemokraterna verkade nöjd med. De 26 förslagen som fanns i luntan stöds av olika majoriteter – men enbart i tre fall är regeringspartiet Miljöpartiet med på tåget.
Bakgrunden till kommitténs arbete är att den tillfälliga lagen från migrationskrisen löper ut i juli nästa år, och då är ambitionen från politikens sida en ny lagstiftning. Under överlämnandet betonade Morgan Johansson med all tydlighet att han inte vill tillbaka till den gamla generösa migrationspolitiken. En åsikt som inte lär delas av det andra regeringspartiet Miljöpartiet. Och det är den stora konflikten nu.
Tyvärr verkar också kommitténs arbete ha formats av mer än sakpolitiska överväganden. Sverigedemokraterna hoppade av arbetet redan i somras. I stället för att stötta Moderaternas mer restriktiva hållning och på riktigt försöka driva igenom en förändring valde SD att hoppa av och börja gnälla från sidlinjen. Att SD, partiet som tidigare har beklagat sig över att det inte har fått vara med i förhandlingar, själva kastar in handduken tidigt tyder på att partiet både trivs och gör sig bäst på läktaren.
Betänkandet från migrationskommittén saknade också en del viktiga beståndsdelar. Som förslaget från Moderaterna om att personer som invandrar till Sverige ska kvala in till vissa välfärdsförmåner genom arbete. Det finns en poäng med att inte likställa skyddsbehov med välfärdstillgång.
Samtidigt är det allt tydligare att en frikostig migrationspolitik inte är förenlig med en stor välfärdsstat. Det går inte ihop att migranter som kommer till Sverige snabbt ska ges full tillgång till välfärdssystemen, utan krav på att också bidra.
I snitt tar det nio år för personer som har kommit till Sverige på grund av skyddsbehov att få ett jobb. Och för att bli självförsörjande tar det hela 12–13 år för utrikesfödda. Att drivkrafterna för att hitta ett jobb behöver öka är uppenbart.
Det finns också färdiga förslag på hur incitamenten till arbete kan bli större. I en ny Timbrorapport (15/9) förslår Emanuel Örtengren och Stefan Fölster en modell för hur nyanlända kan kvalificera sig till välfärden genom arbete.
Det är också konstigt att den migrationspolitiska kommittén inte har kunnat landa i förslag likt det Örtengren och Fölster lägger fram. Särskilt givet att kommittén har dragits till krav på kunskaper i svenska, samhällskunskap, försörjning och skötsamt leverne, men utan kopplingen till välfärden. Men återigen kanske problemet är av ett annat slag än det sakpolitiska. Den rödgröna regeringen framstår rent av som mer internt splittrad kring migrationen än vad riksdagen är.