Partiledardebatter i tv är verkligen en genre för sig själv. Trots att två timmar ägnades åt denna säregna debattform i söndagens Agenda, är partierna och frågorna så pass många att formatet banar väg för slagord, provokationer och kraftuttryck, snarare än saklig debatt. Slagord, provokationer och kraftuttryck var det heller ingen brist på.
Jimmie Åkesson (SD) genomförde sin första partiledardebatt sedan sjukskrivningen. Inför drabbningen kommenterade han att vägen mot att bli landets näst största parti går betydligt snabbare än vad han vågat hoppas på (Expressen 10/5). Givetvis vill han provocera det av interna konflikter drabbade Moderaterna. Samtidigt har han knappast fel och söndagens kommunala omval i Båstad är ett tecken i tiden. Där blev Sverigedemokraterna och Bjärepartiet, Båstads svar på VDM, valets stora vinnare, på Socialdemokraternas och M:s bekostnad.
SD gladdes säkerligen också över att debatten inleddes med ämnet migration, som kom att dominera den inledande timmen. För många väljare som vill se en saklig migrationsdebatt är det även glädjande att de borgerliga partierna börjat att karva ut en tredje väg för migrationspolitiken, mellan Miljöpartiet och SD. Det märks och uppmärksammade förslag från allianspartier som att öka andelen tillfälliga uppehållstillstånd, införa ett förbud mot organiserat tiggeri och linjen att subventioner är fel väg för fler bostäder, drev debatten. Denna goda ansats överskuggades dock av Åsa Romson (MP), som inte bara kallade romer för zigenare vid ett flertal tillfällen, utan också beskrev de druknade migranterna i Medelhavet som vår tids Auschwitz – en historielös och relativiserande jämförelse som mött massiv kritik, för att uttrycka det milt.
Allianspartiernas nyupptäckta intresse för integrationsfrågor lär emellertid inte stoppa SD. Partiet riskerar onekligen att befästa sin position bland missnöjda väljare som landets oppositionsparti, särskilt efter Decemberöverenskommelsen. Oavsett om de borgerliga partierna vågar stå fast vid överenskommelsen mandatperioden ut, vad det än kommer leda till för politik och hur slitna partierna än kommer att vara av interna motsättningar, måste de börja att bete sig som en opposition.
Anna Kinberg Batra (M) hade till exempel problem under denna sin första tv-debatt. Förvisso gjorde hon bra i från sig när jobbfrågorna behandlades, men den nya moderatledaren är alldeles för försiktig, vilket är synd med tanke på att Stefan Löfven är anmärkningsvärt svag i den offentliga debatten. Statsministern lyckas vare sig tala sammanhängande eller ge tydliga besked i de enklaste frågor och lär sannolikt anstränga en del socialdemokratiska partimedlemskap.
Hans svaghet bör utnyttjas bättre av Moderaterna om det åter ska bli ett parti med stöd av en tredjedel av väljarkåren.
Kompenserade gjorde emellertid inhopparen Jakob Forssmed (KD), som var imponerande färgstark, för att inte nämna offensiv. Höjdpunkten var när han liknande den socialdemokratiska näringspolitiken vid när drottning Kristina inbjöd René Descartes – det mellersta 1600-talets främste filosof – till Sverige för att tänka stora tankar vid hovet, men han dog efter bara några månader i landet, på grund av det kalla klimatet.
Även Jan Björklund, en av landets starkaste tv-debattörer, plockade värdefulla poäng som oppositionsagitator när han, bland annat, menade att socialdemokraters avundsjuka är större än deras sexualdrift.
Saknades helt gjorde säkerhetspolitiken. Det var en märklig prioritering av SVT, med tanke på att den ryska krigsmakten paraderade och Putin predikade krigiska budskap bara dygnet tidigare, under firandet av segerdagen i Moskva. Hinner man inte avhandla så pass avgörande debattämnen ens på två timmar bör public service fundera på andra debattformer, till exempel entimmeslånga debatter mellan två partiledare.
Till en borgerlig allians som under lång tid anklagats för att vara trött kan bara sägas: gärna mer Descartes och sexualdrift i debatten, tack.