Eftersom verkligheten ändrats är det naturligt att nya åtgärder och rekommendationer kommer från myndigheterna. Folkhälsomyndigheten uppmanar nu alla med förkylningssymptom, även lindriga sådana, att avstå sociala kontakter som riskerar att sprida smitta. Regeringen stoppar större möten. Representanter från kommunen påtalar vikten av att inte besöka äldreboenden och vikten av minskade sociala kontakter. (Även fortsatt gäller att inte gå till vårdcentralen eller sjukhuset om man har symptom. Kontakt med 1177 gäller. Vårdcentraler och sjukhus är de som ska klara av den här situationen åt oss, och då är det av högsta vikt att intern smittspridning undviks i möjligaste mån.)
De nya åtgärderna och rekommendationerna har kritiserats för att vara senkomna. Och helt klart är det hög tid att agera för att minska smittspridningen. Men man ska samtidigt komma ihåg att de smittskyddande myndigheterna gör bedömningar baserade på dagsaktuell fakta och måste väga risker på nationell nivå.
Det finns de som från början konsekvent varnat för de värsta scenarierna. Och inte sällan varit hårda mot myndigheternas kompetens och dagsaktuella bedömningar. Samtidigt har det funnits de som, mot befintlig kunskap, bestämde sig tidigt för att det här inte var värre än en vanlig influensa. Klart är att vi lever i en tid med polariserade åsikter och verklighetsuppfattningar. Och med dagens informationsutbud finns det gott om möjligheter att bekräfta sina uppfattningar, så att man slipper ändra sig på grund av ny information.
Det kan vara ett stort problem just nu.
Oavsett tidigare ställningstagande och information står vi nu inför en ny situation. Rapporteringar från Italien, som ligger några veckor före, beskriver en kaotisk situation på sjukhusen. De drabbade områdena ligger i en välbärgad del av landet, med lika modern och utvecklad sjukvård som Sverige. Men efter att viruset fått fäste prioriteras all annan sjukvård bort. Och eftersom respiratorer och övriga resurser inte räcker till alla kritiska fall tvingas sjukvården prioritera bort dem med sämre chans att överleva. Det vill säga de gamla och redan sjuka.
Vi vet inte om det kommer gå så illa i Sverige. Men vi bör kunna vara överens om att vi ska försöka undvika det. Förutom att sjukvården måste förberedas på bästa sätt kan en liknande situation undvikas genom att minska antalet kritiskt sjuka samtidigt. Det kan vi göra genom att minska smittspridningens hastighet och dra ut på förloppet. Det är vad många länder, inklusive Sverige, nu försöker göra genom olika åtgärder.
Det som avgör hur hårt belastad sjukvården blir är hur stor och snabb den allmänna smittspridningen blir. Sambandet som här bör understrykas är att ju fler barn, unga och medelålders personer som smittas, desto fler äldre kommer behöva intensivvårdas på sjukhus. För den person som vill undvika att bidra till sjukvårdens belastning räcker det alltså inte med att undvika besök på äldreboendet och kontakt med äldre. Den allmänna smittspridningen begränsar man genom att undvika arbetsrelaterade och sociala kontakter som inte är nödvändiga.
Det är när krisen står vid dörren det är praktiskt att ha krishanterande myndigheter och experter. Deras åtgärder och rekommendationer är avgörande för hur saken utvecklas. Det är även individens förmåga att följa rekommendationerna.