Den blomstertid är kommen och runt om i landet har nu barn gått på sommarlov. För de flesta unga innebär det veckor fyllda av bad, resor och andra aktiviteter.
Det finns dock många barn som inte alls har sett fram mot att skolterminen ska ta slut. Det kan, som prästen Kent Wisti skrev om på sin Facebook-sida (14/6), gälla barn vars föräldrar lider av ett alkoholberoende eller psykisk sjukdom. Men det kan också handla om familjer som lever i ekonomisk utsatthet och där det saknas medel att fylla dagarna med något som barnen sedan kan berätta om när höstterminen drar igång.
Ett bra sommarlov kräver självklart inte utlandsresor och dyra läger. Som krönikören Patricia Franzén skriver i Jönköpings-Posten (11/6) kan så enkla saker som att sova en natt i tält vara ett fantastiskt äventyr för ett barn. Det finns en risk att vi vuxna projicerar vår egen statusjakt på barnen och fylls av skamkänslor om vi inte har råd att resa bort. Men för barnen kan ett sommarlov med ”bad från varma klippor, tusen myggbett och kladdiga maskar att meta med” vara helt fantastiskt.
Alla barn bor dock inte på cykelavstånd till en badplats. En del barn har inte ens någon cykel. För dessa barn kan sommarkollo vara det som gör att även deras sommarlov blir en tid av glädje.
I boken ”Stockholms sommarkolonier under 130 år” (Stockholmia förlag, 2014) beskriver Ann-Charlotte Münger, universitetslektor vid avdelningen för sociologi och pedagogik på Linköpings universitet, hur kollot har förändrats med tidens gång.
När sommarkolonierna startade var det för att fattiga barn i städerna skulle få komma ut på landet några veckor. Kolloverksamheten spreds sedan till medelklassen. På 1980-talet blev de mer specialiserade – man kan i dag åka på teaterkollo, ridkollo eller seglarkollo – och samtidigt dyrare.
Trots att avgiften är inkomstrelaterad är det i dag många föräldrar som inte har råd att låta sina barn delta. Ann-Charlotte Münger pekar också på att många familjer inte känner till att kollo finns som en möjlighet: ”Längre tillbaka skickade de ut information till skolorna så att alla elever kunde ta med sig blanketter hem. Det är ett för stort steg för många att söka via webben. De kanske inte kan systemet eller språket” (DN 23/5).
Just vad gäller invandrarfamiljer kan man inte utesluta att det även finns kulturella barriärer. För den som har sina rötter i en kultur där naturen främst associeras med faror av olika slag, är det inte nödvändigtvis en självklarhet att vilja skicka sina barn till en sommarkoloni på landet.
Om sommarkollon ska kunna komma dem till del som mest av allt skulle behöva miljöombytet, krävs riktade informationssatsningar. Det är också angeläget att kommunpolitiker frågar sig vilken typ av kolloverksamhet som ska prioriteras: är det rimligt att subventionera dyra läger för medelklassens barn, samtidigt som låginkomsttagares barn får fördriva tiden i själlösa miljonprogramsområden?