Rättvisa mellan land och stad är relevant. Men det går att uppnå på ett bättre sätt än genom offentligt konstruerade arrangemang som löper stor risk att ge motsatt effekt, tycker ledarskribenten.
På ytan kan projektet synas vara klokt och sympatiskt. I korta ordalag syftar det till att finansiera projekt i den fysiska miljön på landsbygden som identifieras och röstas fram av de som bor där. Men det räcker att skrapa lite med foten i projektdammet för att se de osäkrade falluckorna.
Först och främst visar ett sådant här projekt att kommunalskatten är för hög. Det är uppenbart att kommunens politiker har för mycket pengar att röra sig med när de budgeterar för saker de inte vet behövs. Att först tvinga in skatter från befolkningen, och sedan besluta att de ska förbrukas, och därefter fråga invånarna vad de ska användas till känns minst sagt bakvänt. För att inte säga maktfullkomligt.
Varför kan inte folk få behålla sina inarbetade pengar istället? Och själva välja vad de ska användas till? Det är tydligt att makten över medborgarnas pengar är viktigare för politiker än vad de används till.
Projektet är inte unikt för Västervik. Men idévärlden bakom projektet är väldigt svenskt. Att engagemang ska ledas och lotsas genom den svenska offentliga förvaltningen. Det är inte särskild förvånande att vänstern tycker att detta är ett sunt projekt, det ligger i linje med deras värderingar. Men att borgerliga partier stöttar den här idén är obegripligt.
”Samhället har blivit segregerat och vi vill skapa möjlighet till engagemang”, säger Centerpartiets Fredrik Lindwall (VT 2/3). Hur segregationen löses med offentliga dekret om att invånarna ska engagera sig är inte helt givet. Men man kan ju tolka det som att våra nyanlända ska integreras i det svenska tankesättet att engagemang alltid ska ske genom stat och kommun. Nåde den invandrare som tar egna initiativ utan att först få det sanktionerat av den svenska offentligheten.
”Här finns ett ’underifrånperspektiv’, där vi låter de som bor och verkar i området själva jobba fram prioriteringarna”, säger Moderaternas Harald Hjalmarsson. Det är inget annat än ett underkännande av människors förmåga att själva ta initiativ, rå över sin egen situation och tillsammans med andra arbeta för att förbättra det man tycker bör förbättras. Oberoende av det offentliga.
Privatpersoner, företag och föreningar arbetar varenda dag för att forma tillvaron som de vill ha den. Oavsett om det handlar om fotbollsträningen, ridhuset eller den fysiska miljön i grannskapet. Vissa bidrar med pengar, några med kunskap, andra med arbete. Engagemang uppstår i människor när riktiga behov identifieras. Ser flera behovet så finns förutsättningar för ett gemensamt arbete.
När engagemanget blir begränsat av projektramverk och regelverk dämpas det. Det genuina folkliga engagemanget riskerar dessutom att kvävas av att det offentligstyrda ”engagemanget” tar utrymme och signalerar att riktigt engagemang ska gå genom stat eller kommun.
Om Centerpartiet vill ”skapa möjlighet till engagemang” så bör de fokusera på att minska de byråkratiska hindren för olika lokala och privata initiativ.
Jakob Styrenius, ledarskribent VT.
Engagemang är givetvis bra. Dialog likaså. Och rättvisa mellan land och stad är relevant. Men dessa saker kan vi nå på mycket bättre sätt än genom offentligt konstruerade arrangemang som löper stor risk att ge motsatt effekt.
Det är inte storleken på projektet som är problemet utan principen. Medborgarbudgeten kan faktiskt vara det tokigaste kommunen hittat på under mandatperioden.