Förhandlingarna mellan EU och Storbritannien står för dörren. Samtidigt håller Storbritanniens politiska landskap på att förändras. Att förstå dessa förändringar kommer att vara avgörande för att få till ett bra resultat av den europeiska skilsmässan.
Labours partiledare Jeremy Corbyn är något av en brittisk motsvarighet till Håkan Juholt. Helt ovalbar enligt alla konventionella parametrar. Förtroendet för honom är rekordlågt och det finns exempel på valarbetare i osäkra distrikt som har försökt lugna väljarna och säga att det är okej att rösta på Labour för Corbyn kommer ändå inte att bli premiärminister.
För Corbyns del handlar kampanjen inte om att vinna valet utan om att behålla ledarskapet i Labour. Detta ska göras med ett väldigt vänsterradikalt valmanifest som utlovar stora ofinansierade förstatliganden. Förhoppningen lär vara att försöka hålla väljarandelen uppe även om det kommer att kosta väldigt många av Labours mandat. Medelklassradikalerna som attraheras mest av Corbyns radikalism finns främst i distrikt som redan är säkra Labourfästen.
Premiärminister Theresa Mays konservativa Tories har däremot vinden i seglen. Partiet förutspås vinna, frågan är bara med hur mycket. Ännu verkar inte kaoset i Labour ha fått genomslag i opinionsmätningarna, möjligen är trofastheten gentemot Labour större än förväntat. Men valet kommer inte att handla om politiska förslag utan om vem man vill se som premiärminister under en väldigt stormig period.
Mays förtroendesiffror är de högsta sedan mätningarna inleddes på 1970-talet. Theresa May är dock ingen vanlig konservativ. Hon bryter tydligt mot den tradition som har präglat Tories sedan Margaret Thatchers genomslag. May påminner betydligt mer om en kristdemokrat och har mycket lägre trösklar för att lägga sig i marknader.
Hennes popularitet överstiger vida hennes parti. För att försöka fånga upp så många mittenvänsterväljare som möjligt kampanjar May främst på sitt eget namn och inte sitt partis. Hon talar nästan uteslutande i termer som ”mitt parti” och ”mina ledamöter”. Det har också öppnat dörren för taktiken som populärt kallas för ”röda Theresa”. Det konservativa valmanifestet är i mycket en kopia av förre Labourledaren Ed Milibands manifest från förra valet. Och det verkar fungera.
Högerväljarna har inget val, ingen kommer att rösta på vänsterradikale Corbyn istället för May. Labours mittenväljare är rädda för sin egen partiledare. Självständighetspartiet Ukip förblöder och såväl väljare som valarbetare vallfärdar till Mays konservativa. Skotska nationalistpartiet SNP ser också ut att tappa väljare till de konservativa och därmed kan dörren för en ny självständighetsomröstning stängas av May efter valet. Liberaldemokraterna närmar sig intern kollaps och uppfattas av få som ett seriöst parti just nu.
Mycket står på spel i Storbritannien. Men det råder ingen tvekan om att landet framförallt litar på sittande premiärminister Theresa May. Hon kommer att ha ett mycket starkt mandat i förhandlingarna med EU.