Sverigedemokraterna kommer att rösta för den borgerliga budgetmotionen. I desperation kan regeringen nu återremittera sin budgetproposition till finansutskottet och därmed skjuta omröstningen på framtiden. Det är emellertid bara en fråga om förlängt lidande – regeringen kan omöjligen regera vidare i sin nuvarande form, krisen är över oss och ingen annan kan hållas skyldig än Stefan Löfven.
För vad andra än vill göra gällande, så är det statministerns ansvar att samla en tillräckligt stor del av kammaren för att ha möjlighet att levandegöra sin politik. Löfven lovade en bekymmerslös omröstning i sin regeringsförklaring, för att värja sig mot alla anklagelser om att den socialdemokratiske partiledaren kom dåligt förberedd till makten.
Statsministern har inte lyckats infria sitt löfte till väljarna.
Han kom med ett trepartisamarbete som inte hade nog mandat att leda landet – de rödgröna vann på inga vis valet. För att rädda sitt anseende högg han sina vänsterkollegor i ryggen, med hopp om att i stället finna borgerliga bundsförvanter. Denna ambition har misslyckats kapitalt, eftersom de borgerliga partierna varken har vilja eller mandat att upplösa Alliansen.
Misslyckandet vittnar om ett lika oförmöget som högmodigt ledarskap och är vad som lett fram till att svensk rikspolitik nu kontrolleras av SD. Bara det är en anledning till varför landet förtjänar en annan statsminister, än denne påstådde mästerförhandlare som slutligen visat sig vara raka motsatsen.
Men att fälla regeringens budget är inte bara en fråga om att fälla Löfven – att rösta nej till budgetpropositionen är även en fråga om att upprätthålla anständigheten i svensk politik.
Skulle allianspartierna rösta för regeringens budget så skulle det inte finnas någon borgerlig opposition att tala om, ännu mindre att lita på. Alliansen har således inget annat val än att försvara sin egen budgetmotion, om de vill bevisa för sina väljare att deras röster betyder mer än ingenting och därmed påbörja arbetet med att stoppa den massiva väljarflykten till SD.
Men det handlar också om att lära ett parti med en föråldrad självbild att tiderna har förändrats. Socialdemokraterna ser sig fortfarande som ett parti mer ödesbestämt att styra landet än andra. Något annat kan inte förklara varför partiet så obekymrat kan svika sina koalitionskamrater, eller varför det hyser en sådan oförståelse för att de övriga riksdagspartierna inte längre kommer med mössan i hand så fort socialdemokratin kallar.
Att fälla budgeten skulle en gång för alla kunna ruska partiet nyktert nog att inse sin förlorade ställning, vilket vore så pass välgörande för det politiska klimatet att riksdagen har svårt att gå miste om det tillfälle som onsdagens drabbning utgör.
Det går mot omröstning och i denna ovissa votering är egentligen bara en sak säker, statsministern har ingenting annat än misslyckats.