Statligt ägda Sveaskog har dragit fyra biltestföretag inför rätta. Orsaken är att företagen vägrat betala för användandet av företagets isar i Arjeplog, rapporterar SR (26/5). Under vinterhalvåret är Sverige som bekant en idealisk miljö för att testa kommande bilmodellers köregenskaper i snö och is. Om företagen ska få fortsätta använda isen kräver Sveaskog att de ska betala ungefär 40 000 kronor var i årligt arrende. Företagen hävdar i sin tur att allemansrätten ger dem rätt att bruka isarna gratis. Fallet är principiellt viktigt och tingsrätten i Luleås utslag kommer att få stor betydelse för landets markägare.
Tvisten mellan Sveaskog och företagen visar på den konflikt som finns mellan allemans- och äganderätten. Å ena sidan en sympatisk idé om att alla ska få ha rätt att vistas i naturen, å den andra en grundläggande rättsstatlig princip.
Problemet med allemansrätten är dess vaga formulering. I skriften ”Allemansrätten: Vad säger lagen?”, utgiven av Naturvårdsverket i syfte att vägleda myndigheter, företag och privatpersoner, är det övergripande budskapet att de juridiska bedömningarna vad gäller allemansrätten är oklara. Det är inte märkligt, det är först och främst en sedvanerättslig princip. Det som i vart fall framkommer i lagtexten är att allemansrätten ger folk tillgång till naturen.
Det råder dock inget tvivel om att Allemansrätten aldrig har varit ämnad att medföra industriellt utnyttjande av annans mark. Att ta med sig familjen och tälta i skog och mark går alldeles utmärkt. Men för att slå upp ett större läger med många tält behöver markägaren frågas om lov först. Det är fullt tillåtet att bege sig ut och plocka svamp och bär, dock ej mossa som är väsentligt mer värdefullt, men det är inte rimligt att använda andras mark för storskalig bärplockning med hundratals plockare.
Allemansrätten är ett fantastiskt påfund som försäkrar människor tillgång till naturen. Ett mått av kunskap om naturen är behövligt för att inte göra våld på den, men rätten att vistas där är viktig. Rätten att tjäna pengar på andras mark är dock inte viktig. Det är ett rovbeteende som inte med lätthet kan förknippas med tanken på god naturvård. Med ägandet kommer såväl rättigheter som skyldigheter. Därför ska det också vara upp till ägarna vilken professionell verksamhet som accepteras på markerna och till vilket pris.
Det är beklagligt att senare års hänsynslösa nyttjande av andras marker har lett till tveksamheter kring vad allemansrätten tillåter. Många gånger är det uppenbart om det är avsikten eller ej. Det handlar om en enkel rimlighetsbedömning och sunt förnuft.
Att företag faktiskt har möjlighet att använda naturen skapar viktiga arbetstillfällen, inte minst på landsbygden. Fler markägare bör dock göra som Sveaskog och kräva skälig ersättning för yrkesmässig markanvändning.