Man kan inte lagstifta bort personalbrist

Man kan inte trolla fram mer personal i äldrevården. Det är huvudproblemet för den utredning som presenterades under tisdagen, på uppdrag av regeringen, med förslag på förbättringar inom äldrevården.

Personalbristen är den mest klämmande frågan som måste lösas om man ens ska kunna prata om individuella behov, menar ledarskribenten apropå den av regeringen beställda utredningen om förbättringar inom äldrevården.

Personalbristen är den mest klämmande frågan som måste lösas om man ens ska kunna prata om individuella behov, menar ledarskribenten apropå den av regeringen beställda utredningen om förbättringar inom äldrevården.

Foto: Gorm Kallestad/TT

Ledare2022-06-29 05:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Dessa förbättringar ska innefattas av en ny lag, den så kallade äldreomsorgslagen. Men det är oklart om dessa förslag kommer leda till någon avsevärd förbättring – åtminstone i närtid.

Ett av förslagen handlar om att individualisera äldrevården, så att vården utgår ifrån den vårdades behov snarare än kommunens utbud. Detta må låta vackert, och individualisering av diverse välfärdstjänster har länge varit ett mode, men frågan är vad för reell förändring som det medför.

De flesta kommuner planerar idag utifrån sitt utbud. Detta görs antagligen inte för att kommunen är blasé inför äldres behov, utan för att det är enda sättet att erbjuda en någorlunda fungerande vård. Äldrevården dras med en närmast kronisk underbemanning (och även platsbrist på äldreboenden). Det är något som är av central betydelse när man planerar en kommuns äldrevård. Det leder till brister, och risken är att en individualisering leder till att mindre resurser kan tilldelas en enskild person. Om en person med väldigt stora behov får en helt individualiserad vård så kommer det att finnas mindre resurser till de andra.

Det bästa man kan hoppas på i de kommuner där äldrevården fungerar som sämst är antagligen att den äldre inte berörs alls. Och det skiljer sig mycket mellan kommuner. Det finns kommuner med hög personalkontinuitet, där en person bara träffar uppemot 7 olika anställda på 14 dagar, och så finns det kommuner där en brukare kan träffa hela 24 olika anställda under samma intervall. Detta kan inte lagstiftas bort, utan är ett tecken på att det behövs mer personal. Behovet att anställa fler skulle troligtvis öka med en individualiserad vård också, vilket förvisso vore bra – om det sker. Som sagt så är underbemanningen i denna bransch närmast kronisk, och inte någonting som kan lösas med ett penndrag. Även förslaget om att anställa fler ledare så att de kan arbeta i mindre grupper kan beröras av detta problem.

Med det sagt så finns det även många bra förslag i denna utredning. Särskilt att öka informationskontinuiteten, så att mer information tillhandahålls till äldre och deras anhöriga. Anhöriga vill ofta vara involverade i sina äldres vård. Att se till att det finns en stadigare kontakt mellan anhöriga och vården kan möjliggöra för fler att engagera sig. Även förslaget om att kommunen ska kunna anlita egna läkare vid behov, för att skapa större kontinuitet för de äldre så att de kan träffa samma läkare så ofta som möjligt är en bra idé.
I grunden är många av förslagen i denna lag av godo. Äldrevården är i behov av förbättring, och det är inte rimligt att det kan skilja så mycket från kommun till kommun.

Men risken, såsom det ser ut nu, är att förslagen blir ett slag i luften. Personalbristen är den mest klämmande frågan som måste lösas om man ens ska kunna prata om individuella behov.