Får en fastighet som hyrs av ett kommunalt bolag hyras ut till bostadsbolagets bekanta eller fylla funktionen som subventionerad semesterlya åt lokalpolitiker? Västerviks kommun aktualiserar ännu en fråga om vilket moraliskt ansvar som vilar på landets kommunala makthavare och de kommunala bolagen.
Västerviks bostad AB, det kommunala bostadsbolaget, har nämligen hyrt olika lägenheter i en fastighet på Sankt Eriksplan 11 sedan början av millenniet och uthyrningen av bostäderna har visa sig vara av det mer frivola slaget.
Till att börja med är det knappast något fel med att ett kommunalt bostadsbolag äger en övernattningslägenhet, om de uppskattar det vara en bättre affär än att betala sina medarbetare för hotellvistelser varje gång de besöker Stockholm. Vi måste också förutsätta att det är ekonomiskt intresse snarare än luxuös bekvämlighet som motiverar ett kommunalt bolags lägenhetsinnehav – om man alltid ska misstro kommunala bolags intressen finns ingen anledning att ha kommunala bolag över huvud taget.
Emellertid är kommunala bolag inte vilka företag som helst. Ett allmännyttigt bostadsbolag har nämligen just ett allmännyttigt syfte – att främja tillgången på hyresrätter i kommunen där det verkar. Även om just bostadsbolag drivs efter affärsmässiga principer så är kapitalet man förvaltar slutligen de kommunala skattebetalarnas. Det fordrar stor omsorg över det kapital som bolaget förvaltar
Det ålägger också kommunala bostadsbolag ett samhällsansvar. Beroende på det politiska styret kan tonvikten på ansvaret variera, till exempel ett socialt ansvar för att hyrorna inte blir för höga eller att nya hyresrätter byggs klimatsmart. Något som dock är inte är en fråga om tolkning när det kommer till bolagens samhällsansvar, är deras etiska ansvar. Vi bör förvänta oss att samma moraliska kompass som folkvalda måste rätta sig efter, även gäller företrädare för kommunala bolag likt bostadsbolaget.
Det leder oss till ”Malung”. Det vill säga signaturen i bokningslistorna som i själva verket är en bekant till bolagets vd Sven-Åke Lindberg. Denne har vid upprepade tillfällen fått nyttja lägenheten av bostadsbolaget. På senare tid har han till och med fått bo där gratis i utbyte mot ospecificerat underhållsarbete. Eller inte helt och hållet gratis, kommuninvånarna har indirekt finansierat hyran för en vän till bostadsbolagets verkställande direktör.
De har även finansierat privata vistelser för tjänstemän och kommunpolitiker i bolagets styrelse, likt socialdemokraten tillika bolagets styrelseordförande Ingegerd Karlsson och den moderata gruppledaren Jon Sjölander. Har de inte betalat för sig då? Jo, men hyran har varit allt annat än marknadsmässig. Vasastan är en av landets mest eftertraktade postorter och den som bott, eller strävar efter att bo där, vet att kvadratmeterpriset är nära på astronomiskt och att en hotellvistelse överstiger de 300 kronor per rum som de folkvalda fått betala. På vilket sätt tjänar allmännyttan på en sådan gräddfil för kommunala makthavare?
Den frikostiga synen på vem, för vad och till vilket pris man kan hyra bostadsbolagets lägenhet rimmar inte rättsligt men moraliskt illa med det etiska entreprenörskap och samhällsansvar som vilar tungt på allmännyttiga bolag. Bostadsbolaget har nu sagt upp lägenheten – det var troligen rätt beslut. För även om den generösa hyreskulturen med sannolikhet bygger på obetänksamhet snarare än medvetet missbruk, är det ännu ett onödigt klavertramp som i förlängningen riskerar att undergräva allmänhetens förtroende för politiken i stort.