Integrationspolitiken har varit principlös. Vi har haft goda intentioner, men inte en genomtänkt plan. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson är hård när han den 26 augusti öppnar ett lunchseminarium om Sverige som invandrarland.
I rummet är det knökfullt. Intresset för evenemanget har varit så stort att Moderaterna har tvingats byta till en större lokal. Att seminariet lockar lär ha flera orsaker. Det är en av hädelserna som markerar starten på den politiska höstterminen. Evenemanget är även avstampen på partiets offentliga arbete med politikutveckling. Nu ska den politik som M går till val på 2022 formas.
Att det första politikområdet som lyfts är integration är knappast förvånande. Det är den kanske mest laddade frågan, och den kan vara avgörande för många väljare när de lägger sin röst.
Samtidigt bär alla partier på en idépolitisk skuld på integrationsområdet. När Alice Teodorescu Måwe, Göteborgs-Postens tidigare politiske redaktör som leder dagens panelsamtal, ställer de grundläggande frågorna uteblir de raka svaren. Vad vill vi med integrationen? Är integrationen lyckad när en invandrad har egen försörjning? Eller är målet lika rättigheter för alla individer, oavsett härkomst?
I det här läget av M:s politikutveckling verkar det inte vara några enkla svar som jagas. Ulf Kristerssons strävan efter att stöta och blöta frågor ser ut att vara det som genomsyrar processen. M-ledningen verkar vilja lägga tid på att förankra arbetet i organisationen. Partiet har lärt av misstagen från decemberöverenskommelsen, då det rådde extrem toppstyrning inom M. Dessutom finns en ödmjukhet inför integrationsblockets komplexitet. Att föra en bred dialog om problembild och lösningar kan behövas.
Utmaningen, som problem heter på modernt politikerspråk, är att lyckas omvandla de spretiga diskussionerna till reell och lättfattlig politik. Efter ett nästan två timmar långt panelsamtal känns det som en svår uppgift. Trots att några av landets främsta kännare och tyckare kring integration samtalat om ämnet tycks praktiska politiska förslag vara långt borta.
Å andra sidan är idémässig vilsenhet priset för en invandring utan principer, såväl som segregation och växande utanförskap. Hade integrationspolitiken grundats på annat än stora hjärtan kanske det problemet inte hade funnits.
Några nycklar för integrationspolitiken framöver lär vara hårda regler kring medborgarskapet, det ska inte tilldelas lättvindigt utan vara en morot att sträva efter. Politiken bör även hålla sig ifrån att lägga sig i allt för mycket, en del saker kan med fördel överlämnas åt civilsamhället. Framtidens integrationspolitik bör vila på såväl frihetliga värden som ordning och reda.
De historiska strider som har tagits av borgerliga partier för att motverka en likriktning av samhället ska inte glömmas. Integrationspolitiska problem får inte bli en ursäkt för att slå in på en mindre tillåtande väg, där valfrihet och pluralism hotas. Det gäller att hålla hårt i principerna.