Under måndagens kommunfullmäktige fick kommunens nyanställda integrationsstrateg, Elisabet Sjöstrand, tillfälle att presentera det arbete hon påbörjat. Det är kommunens integrationsstrategi som är grunden för hennes arbete. Som strategi är detta dokument långt ifrån glasklart, men som målformulering är det någorlunda tydligt. I Sjöstrands presentation synliggjordes strategin lite mer då hon presenterade grundläggande arbetssätt och arbetsstruktur. Det synes vara ett gott och viktigt arbete som pågår.
Stort fokus lades på projektet VästerviksVärd, där Västerviksbor kan träffa nyanlända sex–åtta gånger under ett par månader, för att umgås och lära känna varandra. Liknande projekt finns i andra delar av landet, och brukar motiveras med att de skapar integration på individnivå och att de uppskattas av såväl värdarna som de nyanlända. Det synes finnas ett stort engagemang från allmänheten i Västervik, och enligt Sjöstrand är det hennes uppdrag att kanalisera detta engagemang i frågan.
Risken är att dock att detta och liknande projekt mest görs i feelgood-syfte som symboliska projekt. Detta då de sannolikt främst kommer involvera de gamla och nya svenskar som redan är toleranta och ser värdet av interaktion. Symboliska projekt kan förvisso ha ett värde, men det är högst oklart vilken effekt de har på integrationen. Och vilket mål de ska uppnå.
Tydligare mål kräver tydligare formulering av vilka värden vi strävar efter. Floran av olika integrationsprojekt i landet med oklara eller omätbara mål är ett symptom på att vi inte riktigt vet vilka värden vi strävar efter.
I det sammanhanget är det fördelaktigt med en minimalistisk syn på integration. Att vi kräver av de nyanlända varken mer eller mindre än vi kan kräva av varandra. Och det är i grund och botten att alla följer de gemensamt uppsatta reglerna och att alla bidrar till de gemensamma kostnaderna. Jobb och laglydnad, således.
Det finns många andra värden i integrationen men de kan betraktas som underordnade dessa två. Språk är värdefullt men inte absolut nödvändigt för att få jobb. Och dess värde är relativt, då språket är olika viktigt i olika yrken. Detta gäller nyanlända såväl som infödda svenskar. Arbetsgivarna har här ett ansvar att se möjligheter och inte bara hinder. Värdet av kulturell gemenskap ska inte underskattas, men även detta kan betraktas som ett medel mot jobb och laglydnad.
Det finns några tydliga fördelar med detta minimalistiska perspektiv. Det är etiskt lättsmält att ställa samma krav på nya svenskar som gamla. Det sätter fokus på det viktigaste i en tid som kräver hårda prioriteringar av våra resurser på integrationsområdet. Och mål formulerade utifrån dessa värden är lätta att mäta.
I kommunens integrationsstrategi finns två tydliga mål uppsatta - arbete och språkfärdighet. Projekt som VästerviksVärd har sannolikt en måttlig effekt på språkutveckling, men skulle teoretiskt kunna ge värdefulla kontakter. Något som är högst relevant för att komma i arbete och som ofta är ett större hinder för arbete än språket.