Politiska partier navigerar i terrängen som om de tillhörde djurriket – sådant som är farligt undviks. En sedan länge känd och följd överlevnadsstrategi för de politiska flockarna är att inte byta partiledare innan ett val, särskilt inte om det är flera kandidater. Det riskerar att leda till uppslitande bråk och att väljarna på valdagen möts av en hyfsat okänd och ovan partiledare. Det finns även en stor risk att personfrågorna tar uppmärksamhet från politiken.
Trots denna insikt har det blivit strid om partiledarposten i Liberalerna. Riksdagsledamoten och den före detta EU-ministern Birgitta Ohlsson meddelade i förra veckan att hon utmanar partiledaren Jan Björklund. Att det sker inom Liberalerna är inte en tillfällighet.
Partiet är politiskt vilset. Vägen framåt är otydlig och partiet har svårt att mobilisera i några frågor alls.
Trots den generella politiska vilsenheten finns det ändå en ideologisk laddning i partiledarstriden. Ohlssons socialliberalism står mot Björklunds liberalism med betoning på krav. Skillnaderna mellan kandidaterna och deras falanger märks i frågor kopplade till kvotering, identitet och nation.
Att Birgitta Ohlsson har ambitionerna att bli partiledare är inte heller något nytt under solen. ”Mitt nej är ett nej tills jag säger något annat”, deklarerade hon i en intervju med Dagens Nyheter tidigare i år (3/2). Men att det nekande svaret skulle bli jakande redan innan valrörelsen är överraskande.
Samtidigt är det viktigt att de politiska partierna har en öppen partikultur. Valtaktik får inte utesluta att partiledaren utmanas. Det är viktigt att det går att debattera och att partiet kan enas bakom politiken. Och att det kan bli partiledarstrid är lite motsägelsefullt ett bevis på att Liberalerna under Jan Björklund har högt i tak.
Men oavsett hur det går i partiledarvalet behöver segraren kunna samla och företräda hela partiet. Något som inte är utmanarens paradgren. Under sin tid som statsråd följde Birgitta Ohlsson sin egen linje snarare än regeringens – trots att statsråd ska följa den gemensamt beslutade linjen. Även i riksdagen har Ohlsson gått emot partiledningen, med interna stridigheter som följd.
Att inte kunna representera fler än sig är en dålig egenskap för en partiledare. Till DN beskrev partikällor i februari Ohlsson som ”den passionerade individualisten” och Björklund som pragmatikern. En annan jämförelse, hämtad från den amerikanska valrörelsen, är att tvärs emot mediabilden är Jan Björklund den erfarna Hillary Clinton medan Birgitta Ohlsson intar den radikale Bernie Sanders roll.
Och det är personjämförelser som dessa som lär följa och ta uppmärksamhet framöver. Resultatet riskerar bli att det välbehövliga politiska förnyelsearbetet som ska tas i hamn under partiets landsmöte i höst blir sekundärt.