Anna Kinberg Batra blir partiledare för Moderaterna. Det visste vi förstås sedan tidigare, men nu är det formellt. Detta sedan valberedningen föreslagit henne som kandidat till partiordförandeposten, efter en kröningsprocess som står sig väl med de, för allmänheten, stängda socialdemokratiska tronstrider som moderata politiker tidigare älskat att göra narr av.
Att Kinberg Batra inte varit utmanad på sin väg mot makten är på det hela taget märkligt. Inte för att hon skulle vara obegåvad eller ens fel kandidat för uppgiften, utan för att ett parti som varit statsbärande i åtta år borde kunna skramla fram fler namn. Att inte erbjuda stämmoombuden alternativ utan endast möjligheten att rösta för den utsedda tronarvingen, skulle till och med kunna betraktas som ett svek mot den tredjedel av väljarna, vars förtroende man förvaltat i riksdagen under eran Reinfeldt.
Men innan man angriper processen för hårt, bör det sägas att valet av svenska partiordföranden sällan varit någon allmän angelägenhet. Partiledare har oftast föreslagits av valberedningar och i någon mening utsetts på förhand av partistyrelser. I vår närtid är det egentliga bara centerrörelsens öppna process mellan tre kandidater som ledde fram till valet av Annie Lööf, som verkligen kan sägas gå mot strömmen. Samtidigt finns mycket som talar för att detta bör vara riktmärket för samtidens partiledarval.
Att inte respektera partiernas rätt att välja sina ledare, innebär en tankepromenad på demokratins tunnare isskikt. Likväl har medlemsflykten från riksdagspartierna pågått i decennier och för närvarande samlar de – tillsammans – inte fler huvuden än landets jägarförbund. Riksdagspartierna är i den meningen särintressen, för att uttrycka sig i något reinfeldtska termer.
Trots detta har partiernas makt och inflytande över gemene svensk knappast minskat i förhållande till hur deras roll som representativa organ för den samlade folkviljan försvagats. Det är ett demokratiproblem och därför är det inte orimligt att partierna självmant kompenserar sin bristande legitimitet genom ökad insyn i deras verksamheter. Att exempelvis låta partiledarvalen bli en öppen kamp mellan flera kandidater skulle inte bara stimulera debatt inom partierna, utan också möta den medialiserade världens krav på transparens. I samma slag hade man kunnat motverka samhällets tilltagande politikerförakt och vem vet, kanske kan ökad insyn även leda till att allmänheten får ett större intresse för politiken.
Men där finns även ett rent egenintresse för M. Endast den blinde skulle kunna förneka att den nymoderata rörelsen stagnerat. Fredrik Reinfeldt lämnar efter sig ett stukat parti, som förlorat nära sju procentenheter på sin politik. Behovet av den för moderater så åtråvärda förnyelsen är stor. Om Kinberg Batra är uppgiften mogen återstår att se. Klart är att ett öppet partiledarval hade kunnat ingjutna kraft i partiet och ge dess blivande ledare en stark position.
Med höstens process, där andra förhandsfavoriter som Catharina Elmsäter-Svärd och Ulf Kristersson plötsligt tackat nej utan övertygande motivering, har vacklande moderater bara fått ännu en anledning att tvivla på var de bör lägga sin röst i vårens nyval.
M riskerar därför ha gått miste om verklig förnyelse, vilket kan komma att stå partiet dyrt på valdagen.