Nu har tidningen följt upp och frågat vad de tidigare ärkebiskoparna tycker. Gunnar Weman som var ärkebiskop 1993–97 menar att den nuvarande ordningen inte blev som man hade hoppats (26/7). Att Weman, som kan beskrivas som den siste opolitiskt tillsatte ärkebiskopen, tycker så är kanske inte förvånande.
Mer förvånande är det att även KG Hammar, för många symbolen för vänstervridningen av Svenska kyrkan, också är kritisk (28/7). Han pekar på det problematiska med direkta val till stifts- och kyrkomöte, de två högre nivåerna. Det var dessa val som gav de stora partierna Socialdemokraterna och Centern direkt makt över kyrkan. KG Hammar verkar personligen ha stridit med sitt samvete när frågan avgjordes på kyrkomötet 1999. Nu landar han i att beslutet som fattades var fel.
Hammars kritik är intressant också därför att den kommer från vänster. Det har ju ofta varit de som kunnat beskrivas som konservativa eller liberala som velat se en självständigare kyrka. Men Hammar menar att en kyrka som inte styrs av riksdagspartierna kunde ha en tydligare röst och linje i till exempel frågor om fred och nedrustning. Så är det säkerligen. En egen kyrka hade kunnat driva många samhällsfrågor med större kraft om den inte behövde den styrande världsliga maktens tillåtelse.
Vi kan förstå varför eftertankens kranka blekhet uppträder nu. Det är uppenbart att Svenska kyrkan tagit skada av sammanblandningen av tro och partipolitik. Utnämningarna och personalpolitiken fungerar inte. Gudstjänstdeltagarna blir snabbt färre. Centraliseringen leder till sämre lokal förankring. Dessutom skadar partiernas inblandning kyrkans identitet. Människor väljer bort kyrkan därför att de ogillar politiken. Någon anser den kanske vara en socialdemokratisk institution, medan någon annan är rädd för att den ska ge Sverigedemokraterna ökad makt.
Den nuvarande ordningen med politiska partier är inte sund. En sådan politisk kontroll av ett samfund finns inte i någon annan demokrati. Det är ett totalitärt drag. Totalitär innebär ju inte enbart avsaknad av demokrati, utan också viljan att göra allting till politik. En fungerande demokrati bör klara av att ha självständiga kyrkor.
Även partierna tar skada av sammanblandningen av tro och politik. De utsätter sig själva för en slags identitetskris. I kyrkopolitiken bekänner partierna kristen tro. Men i den vanliga politiken vill de vara sekulära och neutrala i alla trosfrågor. När allt fler väljare och partisympatisörer har andra rötter än svenskkyrkliga blir denna ordning svår att upprätthålla och försvara. Systemet där politiska partier ställer upp i direktval har nått vägs ände. Det var otidsenligt redan när det genomfördes.