Den nya brottsligheten med skjutvapen, människorov och rena avrättningar leder alltför sällan till fällande domar, men när någon väl åker fast har förstås brottet ofta ett högt straffvärde.
Det sker samtidigt som yngre gärningsmän allt oftare finns bland dem som begår de grövsta brotten. Detta har till och med satts i system av klaner och organiserad brottslighet. Genom att låta en underårig utföra attacker undviker man de långa straff som skulle ha drabbat en vuxen.
Men hur förberett är Sverige på att ta hand om barn som mördat? Inte särskilt. Modern svensk kriminalvård har vuxit fram under en överideologi som menat att straff och tvång så långt som möjligt ska undvikas. Särskilt om det handlar om ungdomar. Ungdomsfängelser försvann på det progressiva 70-talet. I stället skulle ungdomstjänst inom ramen för vård inom socialtjänsten användas.
År 1999 återinfördes en motsvarighet till fängelse för ungdomar. Detta kallas sluten ungdomsvård och ansvaret ligger hos SiS, Statens institutionsstyrelse. Den huvudsakliga verksamheten hos SiS är annars de ungdomar som omhändertas enligt Lagen om vård av unga, LVU. Det handlar ofta om ungdomar från trasiga hemförhållanden och som fått problem med missbruk eller andra nedbrytande beteenden.
I en debattartikel i SvD 5/12 slår fyra institutionschefer vid SiS larm om det okloka i att blanda ungdomar som dömts till sluten ungdomsvård med ungdomarna som omhändertagits enligt LVU.
Det handlar om två olika grupper med mycket olika behov, och de brottsdömda ungdomarnas behov får ofta gå först. Dels handlar det om den fysiska säkerheten då brottsaktiva ungdomar kopplade till organiserad kriminalitet kräver mycket högre nivå av övervakning och fysisk avgränsning. Men också om vilken vårdideologi och pedagogik som ska råda.
Tanken bakom att låta Sis sköta den slutna ungdomsvården var att vård- och utbildningsinriktningen inom LVU skulle spilla över de dömda ungdomarna. Nu blir det tvärtom när ungdomshemmen görs mer fängelselika, trots att gruppen som är dömd till sluten ungdomsvård bara utgör runt tio procent av alla ungdomar som finns i SiS hägn.
Debattörernas tes är att straff och vård tydligare måste skiljas åt. Den slutna ungdomsvården bör gå tillbaka till kriminalvården. Man kan bara hålla med. Att samhället griper in och tvångsomhändertar ungdomar medför ett stort ansvar. Barn och ungdomar som vårdas inom LVU måste ges tryggast möjliga miljöer. Det kan inte kombineras med närvaron av andra ungdomar som dömts för grova brott.
Sverige borde också gå ännu längre och återinföra riktiga ungdomsfängelser där straff kan övergå i vanligt fängelse när den intagna blir äldre. Idag är maxstraffet inom sluten ungdomsvård fyra år. Det räcker inte för att sona brott som mord, förnedringsrån och kidnappningar. Om straffen för unga brottslingar blir mer proportionella med brottet kanske också klanerna och gängen slutar skicka sina yngsta för att begå brott.