De flesta är bekanta med vad jantelagen innebär, och har säkerligen stött på åtminstone en mild version av den. Dansk-norske författaren Aksel Sandemose formulerade först jantelagen i boken En flykting korsar sitt spår, från 1933. I den handlar det dock om rent förtryck.
I den fiktiva danska staden Jante dukar alla under för lagen, som alla därmed hjälper till att upprätthålla. Sandemose beskriver lagens ursprung som att alla möjligheter som för länge sedan fanns i staden blev den fasta jantegränsen.
Den som någonsin ville korsa gränsen, och söka andra möjligheter, blev en jantesvikare. Det resulterar bland annat i att huvudkaraktären Espen Arnakke ger upp sin passion och dröm om att bli zoolog.
När ingen får sticka ut eller sträva efter att bli bättre än andra på något krossar jantelagen människors drömmar, men också hela samhällets utveckling. Om ingen får gå över gränsen stagnerar allt, och många lever olyckliga över att inte få förverkliga sig själva.
Hur skadlig och avskyvärd jantelagen än må vara är den ofta mer eller mindre närvarande. Nyligen konstaterades till och med av forskning vid Sveriges lantbruksuniversitet att jantelagen hämmar innovation och entreprenörskap i det svenska lantbruket (SLU 5/3).
Under coronapandemin hålls dessutom företag tillbaka av jantelagen, enligt Sofie Skaränger, vd för rekryteringsföretaget Jobbet.se (fPlus 19/5). Vissa företag som gynnas av att fler stannar hemma och renoverar, såsom färghandlare, drar sig för att anställa ny personal eftersom de inte vill visa att det går bra för dem, samtidigt som andra går på knäna.
Även om jantelagen i sig är förkastlig bygger den ändå på den goda förutsättningen att vi bryr oss om varandra, och om vad andra tycker om oss. Så länge dessa egenskaper inte dras till några extremer får de effekten att vi markerar mot någon som gör fel, och att människor själva undviker att göra fel för att inte falla i andras ögon.
Sådan godartad omsorg och anpassning kan till exempel göra att den svenska coronastrategin, med fler rekommendationer i stället för regler, kan fungera. Om de flesta bryr sig om att alla andra också ska hålla avstånd, tvätta händerna och inte resa långt kommer även de som egentligen inte bryr sig om smittspridningen att rätta sig efter det, för att undvika tillsägelser. Men då måste normen också vara att följa rekommendationerna.
Dessvärre tycks det i vissa gemenskaper vara norm att strunta i dem. Då blir den som ändå vill göra rätt en svikare, som kan få motta hånfulla ord om han eller hon till exempel vill tacka nej till en fest. ”Tror du att du är något, som följer rekommendationerna?”
En gnutta av jantelagen kan vara användbar när det är viktigt att alla följer normen. Men oftast är det inte det. Oftast grusar lagen drömmar och ambitioner om något bortom jantegränsen.