I valreklamen från lokala och regionala Liberalerna, som damp ned i brevlådan häromdagen, skriver de att ”Liberalerna är nyckeln till ett borgerligt regeringsskifte”. För att förstärka det viktiga budskapet skriver man det i rubrikform.
De lokala Liberalerna marknadsför sig alltså som en garant för en borgerlig regering när de i själva verket varit precis det motsatta på hemmaplan. De har utgjort en garant för att S ska få igenom sin budget och för ett fortsatt socialdemokratiskt regerande i kommunen.
Det är inte så lite magstarkt. Men framför allt förstärks frågan – om det är så viktigt att få till en borgerlig regering i landet, och om det är ett av de lokala liberalernas främsta valargument, varför gör de inte själva samma sak?
I sitt valmanifest skriver Liberalerna i Tjust att de ”i första hand” vill samarbeta med M, C, KD och W. Och till VT säger partiföreträdarna att budgetsamarbetet nu avslutas och att de hellre ser Harald Hjalmarsson (M) som kommunalråd än Dan Nilsson (S). Den givna frågan är då varför de inte gjort det under denna mandatperiod, samt om de efter valet åter blir stödparti till Socialdemokraterna om deras önskan om ett borgerligt majoritetsstyre inte blir verklighet.
Den avgörande punkten för möjligheten till borgerligt styre är nämligen inställning till samarbete med SD. Och där har L fortfarande inställningen att de inte får vara ”beroende av SD”. I VT:s tidigare intervju med Liberalernas Sverker Thorén gick han ännu längre och krävde att M och KD skulle ”ta avstånd från SD”, vad nu det betyder.
Liberalernas förra partiledare valdes av partiets ombud på riksnivå, med ett mandat att lämna samarbetet med vänsterpartierna och samarbeta med högerblocket, inklusive SD, för att få till ett regeringsskifte. Och den nuvarande partiledaren Johan Pehrson har i både ord och handling tydligt visat att Liberalerna kan samarbeta i sakfrågor och förhandla fram en budget med SD.
Hur kommer det sig att de lokala Liberalerna gör en annan bedömning av SD än de i regionen och riket?
L vill ogärna förknippas med SD. Vilket illustrerades nyligen av den lite lustiga historien med L, M, KD och SD och kampanjbussen som enligt L inte var någon kampanjbuss. Men att L helst undviker att kampanja och förknippas med SD är varken nytt, konstigt eller skäl till att kräva avståndstagande.
Att L och SD har olika syn på saker är tydligt på såväl riksnivå och lokal nivå, med den lokala debatten mellan partierna angående integrationsstrategin som ett tydligt och färskt exempel. Det är en fullt legitim debatt, med fullt normala meningsskiljaktigheter. Men det är inte heller något förklaring till varför L inte kan samarbeta med SD för att få till förändringar de båda partierna önskar.
Anser L att SD är hemskare i Västervik än på andra platser i landet? Det finns goda skäl att hävda motsatsen. Här har vi sluppit, eller åtminstone haft avsevärt färre och lindrigare, politiska tokigheter och intoleranta stolligheter som kommer från SD-politiker på många andra håll. Istället har SD under längre tid präglats av relativ stabilitet och en konstruktiv inställning till att faktiskt vilja lösa problem.
Eller har det bara att göra med att ledande liberaler fastnat i SD-frågan och hindras att se till sakfrågor istället för person och parti? Är SD-frågan kanske bara ett svepskäl och att de helt enkelt trivs bättre i det socialistiska sällskapet än i det borgerliga? Eller finns det andra skäl till att samarbete med personer inom M och KD inte är möjligt?
Det är sådant som borgerliga väljare kan fundera på. Liksom Liberalernas egna väljare.