Ungefär så verkar Centerpartiet ha resonerat när partiet nu försöker få Moderaterna att tillfälligt ansluta sig till de fyra partier som utgör regeringsunderlaget – S, MP, C och L. Syftet ska vara att tillsammans ta fram ett nytt krispaket för företagen som drabbas av smittskyddsåtgärderna.
I en debattartikel i DN (6/4) varvar Centerns partiledare Annie Lööf och vice partiledare Anders W Jonsson nostalgiska tillbakablickar med den nuvarande krisens allvar. Att Bildtregeringen, i början av 1990-talet, framhålls som ett gott exempel lär inte bara vara på grund av att den bjöd in Socialdemokraterna till samarbete under dåvarande finanskris. Förhoppningen från C är antagligen att dagens moderater ska vilja efterlikna det egna partiets agerande.
Försöken att smickra det ledande oppositionspartiet blir dock närmast löjeväckande. Att Centern har ”noterat” hur M agerat ansvarsfullt under coronautbrottet ger intrycket av en uppmuntrande klapp på axeln. Som belöning vill Centerpartiet låta M få provspela för det dominerande laget S, MP, C och L – som om det endast är där verklig framgång uppnås. Men C tycks helt ha missat poängen med en handlingskraftig opposition, som behöver sitt ledande parti.
Om Moderaterna skulle ansluta sig till regeringsunderlaget i gemensamma förhandlingar om ett krispaket är det möjligt att partiet skulle få igenom mer av sina egna förslag. Men M skulle också förlora chansen att öppet kritisera sämre delar av ett färdigt krispaket, vilket är en av huvuduppgifterna för ett ledande oppositionsparti. Dessutom finns det i nuläget få anledningar att vilja ingå i några gemensamma förhandlingar. Regeringen ser redan nu till att göra många av Moderaternas förslag till verklighet.
Det verkar inte heller som att M ens överväger att ta emot Centerns förment smickrande erbjudande. Elisabeth Svantesson, Moderaternas ekonomisk-politiska talesperson, vill i stället att alla partier ska bjudas in till samtal i riksdagens finansutskott (SVT Agenda 5/4). Det vore också betydligt rimligare, i stället för att oppositionen berövas sitt ledande parti.
Det är skillnad på att samarbeta och att hjälpas åt när snabba beslut krävs. Den politiska rollfördelningen måste respekteras, inte minst för att förslagen som blir verklighet ska bli så bra som möjligt. Alla partier kan hjälpas åt för att se till att goda förslag passerar så snabbt som möjligt och att de sämre rensas bort. Men om M i stället går med på ett samarbete är risken större för ren politisk byteshandel. De många symbolpolitiska förslagen i januariöverenskommelsen är ett levande exempel på det.
För både partiet M och de sakpolitiska besluten är det helt klart bättre att leda oppositionslaget än att bli en i januarigänget. Det borde Centern inse.